Hopp til hovedmenyen på siden Hopp til hovedinnholdet på siden
Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management

Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management

Gästkrönikör Rydqvist tycker till om Holmenkollen

"Skidsportens mångfald gör tävlingen speciell"

Holmenkollen hade aldrig varit vad det är utan längdåkningens mångfald och omväxling, skriver landslagstjejen Maria Rydqvist i sin krönika på längd.se

Nyss hemkommen efter en helg i Holmenkollen och jag kan konstatera att lovorden kring tävlingen har flödat. Det pratas ofta och gärna om det unika med tävlingen i Oslos Nordmarka. Anders Södergren uttalar att Holmenkollen är den finaste man kan vinna och terrängen är hans paradis. Övriga aktiva, publik, journalister, ja praktiskt taget alla man talar med prisar arrangemanget och höjer den till skyarna. Att kungen av Kollen själv älskar stället, jo inte annat är väl att vänta.
Men vi alla andra som inte vunnit, vad är det för oss som gör tävlingen så unik?

Jag deltog själv i loppet i lördags och direkt i målfållan väntade Torbjörn med den småkluriga nöten att skriva en krönika om tävlingen.
Ännu en gång skulle tävlingen äras och hedras, i ännu en artikel skulle det gottas i det unika och fantastiska med tre och femmilsklassikern.
Det sägs att Holmenkollen är den enda gedigna och riktiga skidtävling vi har kvar, åtminstone i världscupen och de andra största sammanhangen. Det påstås att Holmenkollen är det största kraftprovet på året, att man blir karl först när man åkt kollens femmil och så vidare. ( Ja, tyvärr benämns tävling allt som oftast fortfarande kollens femmil och inte kollens tremil.)
Men är det kanske att överdriva att klassikern är den riktigaste av allt och det enda riktiga skidtävling vi har kvar?

Visst, visst jag gillar också Holmenkollen. Kanske var det just för att det var tremilsloppet som väntade på lördagen som jag trots att jag annars brukar var försiktig med att kasta mig ut i tävlingsspåren efter sjukdom direkt la dagarna i sängen bakom mig och inledde en intensiv förberedelse för loppet.

Det är härligt att redan under fredagens genomkörning av banan suga in doften av grillad korv, extremisterna som redan natten till fredag tältat längs banan och på fredag förmiddag jublar när man glider förbi under skidtestningen. Den stora massan som med flaggor, bjällror och allehanda dryck skidar långt uti skogen på lördagsmorgonen för att följa festen. Stadionområdet med parader, musik och bejublad atmosfär. Publiken som får stumma ben att tystna och energireservoaren att återfyllas så pass att de sista kilometerna blir en ren njutning. I Kollen är det roligt att ta ut sig. Roligt att kämpa och skönt att känna smärta.
Ja jag tycker precis som alla andra att tävlingen är en höjdare.

Men jag tycker samtidigt att tävlingen är vad den är just för att den är den enda av sitt slag och jag tycker definitivt inte att det är synd att inte längdskidsåkningen inte längre är som den var 1967.
Holmenkollen skulle inte ha varit det unika den är idag utan alla nyheter som pursiut, teamsprint och masstart. Tack vare variationen och det stora utbudet av distanser och varianter är varje tävling en ny upplevelse.
Ett element jag verkligen uppskattar med längdåkning är omväxlingen. Detta i sig tycker jag är unikt för sporten och jag älskar verkligen att ingen tävling är den andra lik.

Jag rös inte bara i helgen jag rös också när publiken häromveckan lyfte oss varv på varv uppför mördarbacken i Falun, jag längtade förtvivlat ut på spåren  när jag följde sprintarna i Stockholm och Drammen framför TV:n, det är en fröjd att stå bland 7000 damer i Oxbergsstarten och Vasaloppet känns ju som en tilldragelse man bara måste uppleva i vältränat tillstånd. Det är häftigt att ena dagen känna den enorma anspänningen i en sprintfinal, mjölksyran spruta på upploppet för att nästa dag känna armarna krevera efter många mils stakande.

Holmenkollen är en underbar tävling, men att det skulle vara den enda riktiga tävling som finns kvar håller jag inte med om.

En annan erinrelse från Norge är däremot den norska skidkultur som vi har så mycket att inspireras av. Här hyllas skidåkarna som hjältar. Gemene man åker skidor för att komma ut i naturen och umgås och som aktiv är man stolt över att vara längdåkare. Detta gör det speciellt att tävla i Norge. I Norge finns en storhet att utöva sporten och just känslan att det man utövar underhåller och engagerar är otroligt häftigt. Här lever sig publiken in i loppet på ett sätt man är ensamt om att göra.

Jag slutade själv till egen belåtenhet på en 23.e plats och med mig därifrån tar jag visdomen att hitta möjligheterna i varje tävling.
När sprintfinalerna gick på tv förra onsdagen fanns jag på akuten med magsjuka, frossa och över 41 graders feber. Trots stark längtan ut till tävlingsspåren var tankarna på start i Kollen långt nedgrävda under jord. På måndagen träning kändes kroppen till min stora förvåning ändå ungefär som vanligt och jag fick infallet att åka. Jag bestämde mig för att skita i logiken och låta känslan och viljan ta över. 

I varje tävling finns något att vinna och inget att förlora. Ibland är oddsen små till en bra placering men i varje tävling finns någon seger att söka. Varje lopp är ett tillfälle och kampen mot sig själv går alltid att ta hem.

Med mig hem tar jag också den norska skidglädjen, kulturen och skididrottens dignitet. Vi kanske aldrig når dit men vi kan inspireras, sporras och fundera. Skidåkning engagerar också i Sverige och vi kan alla dra vårt strå till att utveckla det vi har.

Av: Maria Rydqvist, Östersunds SK och svenska längdlandslaget
mia_rydqvist@hotmail.com
 

Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management
Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management
Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management
Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management
Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management
Maria Rydqvist - foto: Erik Nilsson Sports Management

Senaste nyheterna