Hängiven, lyhörd och ödmjuk inför både aktiva och utmaningar. Lars-Göran Petterssons ledarstil gick hem i alla läger och han lyckades få superstarka individer som Thomas Wassberg och Gunde Svan att dra åt samma håll.
Dynamiken i landslaget fanns där.
Och ledarskapet.

Men få tränare har också lagt in en högre insats och varit mer passionerad av sporten, än Lars-Göran.
– Längdåkningen och dess utveckling var viktigare än äktenskapet! Jag satsade allt, precis allt!
Nyckeln till framgångarna stavas delaktighet.
– Vi hade högt i tak och kunde ta rejäla diskussioner. Åkarnas och ledarnas synpunkter vägde jag samman och tog sedan beslut. Jag är nöjd med den dialog vi hade i gruppen, att alla fick göra sin röst hörd.

Lärde känna individen
Lars-Göran började sin karriär som juniorlandslagstränare mellan 1981-1985 och basade sedan över A-landslaget 1985-1991, innan han avrundade som juniortränare igen åren 1992-1992.
– Jag lärde känna flera av individerna redan när de var juniorer. Jag jobbade med dem efter var och ens förutsättningar och fick ut bra resultat. Min filosofi var personlig utveckling, med utbildning om och kring träning, med målet att kunna så mycket om träning att man blev sin egen tränare. Som tränare såg jag mig då som mentor, ett ”bollplank” till den aktive, säger Lars-Göran och fortsätter:

– Killarna visste snart vad som gällde och var målinriktade. Trivseln, tryggheten och harmonin påverkade vi gemensamt. De som hade vacklande självförtroende försökte jag lyfta med samtal och coachning.
Lars-Göran Pettersson kan se tillbaka på en fantastisk tid som förbundskapten. Och 16 år efter det att han lämnade landslaget 1991, brinner hans hjärta fortfarande för ledarskap, längdåkning och personlig utveckling.
I dag är han träningskonsult hemma i Filipstad i Värmland och jobbar med både företag, enskilda personer och Vasaloppsåkare i alla kategorier.

Men våren 2005 höll det på bli comeback som förbundskapten.
– Jag fick en förfrågan av Svenska Skidförbundet och jag funderade på det i tron om att jag var den enda tränaren man frågat. Jag skissade på en handplockad organisation, men helt plötsligt kom beskedet att Inge Bråten fått jobbet.

Hur reagerade du?
– Att förbundet agerat osedvanligt amatörmässigt i den här frågan i kontakterna med mig. Det var ett lågvattenmärke och dessutom for de med osanningar. I sammanhanget vill jag påpeka att jag aldrig haft nåt emot Inge Bråten.

Vad har du på gång nu för tiden?
– Jag försöker motivera folk till en sundare livsstil, ökad kondition och att nå personliga mål. En bra investering för alla som kommer till insikt att kroppen måste vårdas för att må bra. Jag jobbar med målinriktade aktiviteter i förebyggande syfte. Mina Vasaloppsläger är uppskattade.

Är det många som är intresserade av Vasaloppsläger?
– Visst! Jag har mellan 70-100 deltagare på varje läger. Det gäller även Tjejlägern. Inte minst företag som insett att god hälsa är något att satsa på för att få ner sjuktalen och höja effektiviteten hos personalen är intresserade. Ett mål med motionerandet, eller träningen, kan ju vara att åka Vasaloppet eller TjejVasan.

Du har Vasaloppsveckan som lockbete?
– Ja, för där finns det lopp som passar alla. StafettVasan är helt suveränt för företag. Där delar man upp Vasaloppet på fem sträckor. Den längsta sträckan är 24 km och den kortaste nio.

Vad pysslar ni med på lägren?
– Teknikträning, vallning och utrustning är stora områden, men vi har även kost, träningstips och teknikanalys på schemat.

Hur många år har du haft Vasaloppsläger?
– Jag är inne på elfte varvet!

I år kör du hemma i Filipstad. Varför?
– Därför att Filipstad har en högklassig skidanläggning med fin natur, varierande banor och allmänt fina förhållanden för skidåkning.

Hänger du fortfarande med hur det går för landslaget?
– Självklart! Det är lika spännande varje gång det nalkas tävling.