1980 tackade Sven-Åke Lundbäck nej till landslaget.

— Jag hade på förhand bestämt mig att jag ska inte hänga kvar så länge att jag blir utslängd därifrån. När jag tog beslutet var jag tvåa efter en viss Wassberg. Och jag hade redan innan detta bestämt mig för att jag vill inte avsluta min satsning utan att ha åkt Vasaloppet, säger 74-årige Lundbäck som då precis som nu kan blicka tillbaka på en ytterst framgångsrik landslagskarriär.

Han slog till i det andra loppet i hans första internationella seniormästerskap. 

Det var OS.

Platsen: japanska Sapporo.

Året: 1972.

I den inledande tremilen fick han inte alls till det, men tre dagar senare, på halva distansen slog han till:

— På tremilen började snön vräka ner en timme innan start och det kunde jag inte behärska den dagen. Men till 15-kilometersloppet hade det slagit om och var sju-åtta minus, solsken och hårda fina spår. Jag körde på det sätt som jag alltid gjorde. Jag gick ut stenhårt. Jag har bara en fart när jag tävlar. Det är fullt. Eller fel; det är 98 procent. På den tiden var det vanligare att du gick ut lugnt och så ökade efter hand. Men jag såg till att ha en lucka på en halvminut efter halva loppet, och sedan kunde jag hålla undan, säger Lundbäck.

Sex år senare var det dags för VM i finländska Lahtis:

— Där var det egentligen banor som inte passade mig. Detta då det var långa stakpartier, men det fanns även lite motlut och dom såg jag till att utnyttja, säger Lundbäck som vann femmilen och stafetten.

— Det känns stort att ha vunnit individuellt guld både på det som var sprint då (15 kilometer) och distansen (50 kilometer). Dagens sprint hade dock inte passat mig alls. Där hade jag förmodligen blivit varvad, säger Lundbäck med ett skratt.

Tre åkare hade lyckats med att vinna individuella guld på både VM och OS samt Vasaloppet. Detta var Sven Utterström, Sixten Jernberg och Assar Rönnlund. Senare har även polskan Justyna Kowalczyk gjort den bedriften.

Vägen till Sven-Åke Lundbäcks Vasaloppsviktoria inleddes alltså på allvar ett knappt år innan han stod där på startfältet i Berga by:

— Min gamla landslagstränare Bjarne Andersson satte ihop en grupp som åkte ut på långloppen ute på kontinenten. Dolomitenlauf i Österrike var först ut. Det var ett i princip platt lopp, det var en backe med två mil kvar. Där ryckte jag, men jag hämtades in och jag fick stryk i spurten. I Marcialonga valde jag att ”åka med” fram till den sista backen. Väl där såg jag till att vara först och där tryckte jag till max, och fick lucka, säger Lundbäck

Segermarginalen blev åtta sekunder till fransmannen Pierrat (med förnamnen Jean-Paul, som vann Vasaloppet 1978, han var även först i mål 1982 men diskades för att otillåtet ha bytt skidor under loppet och Moras Lars Frykberg tilldelades segern).

Sven-Åke Lundbäck kommer för evigt att förknippas med Vasaloppet. 

Detta givetvis med anledning av att hans enda start slutade med seger. Men detta allra mest med anledning av att han gett namn åt den klättring som tidigare gått under namnet Suckarnas backe.

Men faktum är att huvudpersonens egen koll på backarna på förhand var ganska skraltiga:

— Jag hade i ärlighetens namn noll koll på spåret. Jag visste att efter Evertsberg och det som gick under namnet vägundergången fanns en backe som jag tänkte utnyttja till att skapa ett ryck. Efter att ha legat en bit bak i klungan hela vägen fram dit sökte jag position längst fram. Ganska snabbt efter vägundergången kom en backe; jag tryckte till, fick lucka men insåg att backen tog slut direkt så jag väntade in dom, minns Lundbäck.

I det främre paret låg duon Lundbäck och den store finländske OS-silvermedaljören från året tidigare Juha Mieto (då en hundradel bakom Thomas Wassberg):

— Men jag var inte det minsta rädd för Mieto, jag visste att om jag går på i de där partierna så blir jag ensam. Det kände jag på mig. När jag, klart längre efter vägundergången än jag trodde kom fram till några reklamskyltar och såg en uppförsbacke insåg jag att ”här är det” gick jag på absolut max. Det är ju en backe som är indelad i tre etapper. Min fru stod efter den första och hon ropade att ”de släpper, bara fortsätt köra på”. Och det gjorde jag. Men det var långt upp och väl på toppen var det ju över tre mil kvar, säger Lundbäck som fortsatte i tempo furioso.

Han visste inte att han ledde med fyra och en halv minut i Eldris.

Det var först i Moraparken, med en kilometer kvar att åka som känslan kom:

— Jag kände att ”jag vinner ju det här”. Då kom klubban. Men jag lyckades ta mig i mål. Och jag är stolt över sättet som jag vann Vasaloppet på. Och att gjort en start, tagit en seger, det känns stort. Sen är det ju häftigt att förknippas med Vasaloppet på det sätt jag fortfarande gör genom namnet Lundbäcksbackarna, det är häftigt så här 40 år efter segern, säger Lundbäck som bott i Luleå genom hela sitt liv.

För elva år sedan gick han i pension från idrottslärarjobbet, men idrotten har fortfarande en viktig del i livet:

— Jag motionerar ganska frekvent. Skulle säga att jag åker ungefär 100 skidpass på en säsong, och så blir det lite mountainbike, lätt löpning och styrketräning. Så jag håller igång med tre-fyra pass i veckan.

Du hade ju diagonalåkningen som ditt adelsmärke när du var aktiv. Hur ser du på den utveckling som skett nu på framför allt långlopp där alla står och stakar?

— Det är en helt naturlig utveckling. Det har att göra med den utrustning de har under fötterna och vallan. Det går dubbelt så fort att staka. Om jag ser på mig själv så är det säkert 40 minuter stakning om jag åker en timme. Men när jag vann Vasaloppet var det stakning den minsta delen. Utvecklingen som skett är väldigt spännande, och jag följer skidåkningen väldigt nära även i dag. Och framför allt Ski Classics. Det är väldigt spännande att se inte minst den taktiska utveckling som skett där. Med de olika rollerna i teamen och skillnaden i upplägg för de som är bra spurtade och de som måste skapa lucka innan spurten. Det är intressant att följa, säger Sven-Åke Lundbäck.