Han bröt staven tidigt; fick en ny av en lagkompis. En dryg timme senare dundrade Runar Skaug Mathisen loss i en utbrytning som, efter stor dramatik, höll hela vägen. Här berättar Lager 157 Ski Teams teamchef Anton Järnberg om söndagens spektakulära Marcialonga.

Lager 157 Ski Team gjorde en oerhört stark fjolårssäsong. Detta mycket i kraft av Emil Perssons osannolika facit med nio segrar.

Årets säsong har inletts mer ”avvaktande”. Inför helgens Marcialonga hade teamet totalt tagit två tredjeplatser (Emil Persson och Karolina Hedenström).

Men i söndagens italienska klassiker vände om inte allt, så åtminstone mycket.

Det började dock lite sisådär. Efter ungefär sju kilometer bröt Runar Skaug Mathisen staven.

— I det läget var det givet för ”Mackan” (Marcus Johansson) att ge Runar sin stav. Sen dröjde det drygt en kilometer innan Runar fick en stav i rätt längd av mig. Men det är stor skillnad att åka med två stavar jämfört med en. Och även om det var ett givet val av Marcus att ge bort sin stav så är det stort gjort. Utan det hade loppet aldrig utvecklat sig som det gjorde, säger teamchef Anton Järnberg.

Hur mycket av taktiken är uppgjord på förhand?
— Vi jobbar året runt på vårt dna, vår grundtanke på hur vi ska agera när vi tävlar. Och jag tycker att vi lyckats bra det senaste året. Sen är det svårt att planera på detaljnivå inför lopp med tanke på att det beror på känslan i kroppen, skidorna och hur våra motståndare agerar. Men vi hade ett scenario där Runar hade fria händer, men vi visste också att han inte skulle avgöra i den sista backen utan att han måste lägga upp det på annat sätt. Och Emil var också klar på att om han var pigg så han ville ha fart ganska tidigt; inte bara sista milen, säger Järnberg.

Emil Persson tryckte på hårt med tre och en halv mil kvar och in mot spurtpriset i Predazzo (med två och en halv mil kvar att åka) var Skaug Mathisen med långt framme.

Ett par kilometer senare tryckte han på rejält och fick en lucka:

— Han är väldigt dedikerad i det jobb han gör därifrån. Han går upp och bombar och tittar inte bak en enda gång de första fem minuterna. Och den terräng som är där med lätt åkning passar Runar extremt bra. Jag skulle säga att det bara är fyra-fem i hela fältet som kan utmana där, och då har vi en eller två av dessa i vårt lag, och de gjorde ju inget när det var Runar som var loss. Så när luckan är 20 sekunder är vi i ett väldigt bra läge där det måste vara typ Stadås eller några andra av våra tuffaste motståndare i sista backen som måste upp och köra. Detta växte både Runar och våra andra killar av, säger Järnberg.

När de gick in i den sista tuffa klättringen (Cascatan) var avståndet mellan Skaug Mathisen och klungan 50 sekunder.

— Det var någonstans det avståndet vi trodde skulle behövas för att han skulle hålla undan. Sen går han ju kontrollerat i sista klättringen, det är lätt att gå för hårt från början på backen, speciellt med tanke på att han i princip kört så fort han kan i ett par mil. Men han fixade att inte stressa upp sig, och han tappar bara tio sekunder fram till att det brantar till rejält. Sen tar gruppen bakom men han fixade det. Otroligt häftigt. Och sen att Emil blev tvåa och även Alvar gör ett kanonlopp (nia).

På damsidan åkte Karolina Hedenström in som sjua.

Vad tror du att detta kommer att betyda för Skaug Mathisen?
— Det är ju en barriär att vinna första gången, och speciellt genom att vinna det näst största loppet. Sen är ju Runar en liten ”udda fågel” i detta med sin längd, sina 195 centimeter. Det gör att han sticker ut i fältet, och han har lärt sig att spela efter sina resurser. Och jag tror att han är en obehaglig motståndare i och med att ingen är som honom. Han har sina styrkor på andra ställen än många andra. Sen tror jag faktiskt att detta var viktigt för hela Ski Classics; att det lönar sig att göra något annat än det normala. Att en åkare vågar åka på sina styrkor och vågar vara offensiv. Det var häftigt att se. Enastånde och spektakulärt, säger Järnberg vars åkare nu är på väg hem till Norden igen efter att sedan 5 januari (bortsett från någon dag i samband med tävlingarna) varit på 1 700 meter över havet i Antholz och St. Moritz.

Nu väntar en tävlingsfri helg innan det är dags för tjeckiska Jizerska50, säsongens andra Grand Classics.