Och han vann folkets sympati. Alla känner till förra säsongens problem med befarad cancer, ryggont, sjukdomar och Gud vet vad. Ändå fixade Anders ett VM-silver i dubbeljakten i Liberec.
Därför skulle det bli hans säsong i år.
Men än en gång strulade det ordentligt. Anders orkade inget alls, hittade inte vad som var felet och trodde OS skulle gå utan honom.
Han kom först tillbaka några veckor innan OS. Det fanns en hel del extra att önska vad gällde hans form och frågotecknen var flera än svaren.
I Canmore veckan innan OS började fick Anders för första gången ett positivt besked och tyckte att kroppen svarade något så när som i fornstora dar. Men det var fortfarande långt kvar till toppformen och det diskuterades i media om Emil Jönsson var ett bättre alternativ i stafetten.

Offrade sig
Det riktiga svaret på att Anders var att lita på kom i dubbeljakten.
Även internationellt uppmärksammades hur han offrade sig för Johan Olsson och Marcus Hellner. Anders var den aktive i att bromsa klungan för att ge Johan så stort försprång som möjligt.
Han tänkte inte på en evenutell egen medalj – var nöjd med att hjälpa laget till guld och brons. För Anders var det viktigare att bevis för sig själv att formen var där. Han var redo för stafetten.

Aldrig någon fara
Och när han fick klappet från Johan Olsson halvvägs ut i stafetten var det aldrig någon fara för att det blågula laget inte skulle hänga med. Anders körde rutinerat och säkert på tredjesträckan trots att fristilsexperten Maurice Manificat från Frankrike till tider körde hårt och ökade tempot.
De tre i täten – förutom Manificat och Södergren också tjecken Jiri Magal – tappade inget till den jagande gruppen med så starka åkare som Tysklands Rene Sommerfeldt och Norges Lars Berger.
Sedan väntade en nervös väntan medan Marcus Hellner fixade Sveriges första stafettguld på 22 år. För Anders Södergren var det andra OS-medalj i stafetten. Men i Turin för fyra år sedan blev det ”bara” brons.
– Tänk att vi grejade det – att efter 22 år åter igen ge Sverige ett stafettguld, jublade ÖSK-åkaren efteråt.
Det var fler än Anders Södergren som hade tårar i ögonen just då…