Om inte svensk skidsport med sina framgångar de senaste åren redan fått ett bevis på att man återtagit tronen som något av en riktig folkrörelseidrott där man nästan alltid kan se de blå-gul-vita eller blå-gula åkarna plocka pallplatser på TV, såväl som man kan se att Johansson i huset bredvid som tidigare lirade innebandy en kväll i veckan har köpt sig ett par rullskidor och bytt ut träningsoverallen från tidigt 90-tal till ett moderiktigt funktionsställ för att kunna hänga med i den numer väletablerade samhällsordningen: Att vara i god kondition ger en hög status och visar att man är medveten om sin hälsa samtidigt som man får uppleva den gemenskap som idrottslivet har att bjuda på visar man det i och med det rekordstora intresset för Vasaloppet.

Särskilt roligt är det också att sporten får ordentligt fäste där folk verkligen bor, i södra delarna av landet. Det är ju där folket bor och det är där man visar större tacksamhet för de träningsmöjligheter när det gäller framförallt snötillgång man har. I norr tar man (vi) det för givet att klart det finns ett gammalt VM-testspår att sätta ner skidorna och åka något varv på när man känner för det under perioden mellan november och april medans man i söder i värsta fall får köra rullskidor året runt.  

 

Apropå skidåkning och status berättade en god skidåkarvän en underhållande historia. När han och en kompis var i en av huvudstadens finare delar skulle de äta lunch på en restaurang. Ingen av de två var vid tillfället särskilt ovårdad men  inte heller direkt klädd efter den oskrivna klädkod som rådde på stället varpå personalen svarade med att bemöta de två rent ut sagt snorkigt och ohyfsat, som att man förutsatte att de hade alldeles för lite pengar för att kunna äta på ett sådant ställe. Trots att en skylt uppmanade dem att vänta på betjäning och trots att andra gäster verkat fått hjälp kom det helt enkelt inte någon och visade dem till ett bord. De gick då bort till närmaste kypare för att fråga om lite hjälp. Hela episoden tog dock en ganska oväntad vändning när man kommit in på att prata om ämnet skidåkning och det visade sig att den odräglige kyparen hade klarat Vasaloppet på ungefär dubbelt så lång tid som min vän som är elitåkare. Helt plötsligt var den otrevliga attityden som bortblåst och det dröjde inte länge innan skidkompisarna fått ett bord och utomordentlig service…

 

Säga vad man vill om sättet att värdera person efter prestation, men klart står iallafall att skidåkning är en sport som engagerar Sverige.

Hoppas nu bara på ännu en bra vinter så att alla de över 55 000(!) som kommer åka något av Vasaloppen, eller något annat skidlopp, eller helt enkelt bara åka skidor för rons skull i hela vårt avlånga land kan få mötas och njuta av denna fantastiska sport. Eller, vinter och vinter. I ärlighetens namn hoppas jag nog trots allt på en varm och fin sommar först och främst, men framåt oktober kan det gärna få först frysa på några veckor och sedan kräksnöa i hela Sverige…