Mötte kärleken i Vasaloppsspåret

av langd • 10.03.2011
Längd.se:s skidande reporter Christian Höijer mötte kärleken i Vasaloppsspåret. Här är hans berättelse om sitt första Vasalopp.

Längd.se:s skidande reporter Christian Höijer mötte kärleken i Vasaloppsspåret. Här är hans berättelse om sitt första Vasalopp.

Längd.se:s skidande reporter Christian Höijer mötte kärleken i Vasaloppsspåret. Här är hans berättelse om sitt första Vasalopp.

 

FAKTA

Namn : Christian Höijer

Bor : Söderhamn

Klubb : Trönö IK / Längd.se

Aktuell : Klarade sitt första vasalopp på tiden 5:59:38

 

Fru Vasalopp kysste mig i söndags. Nu är jag för alltid förlorad i hennes händer.

Faktum är att jag knappt vågar erkänna för min omgivning hur mycket hon påverkat mina tankar också efter målgången i Mora.

Det är väldigt synd att det tagit mig 35 år att inse det, men icke desto mindre skoj att det inte tog 35 år till.

Egentligen är det mycket märkligt, då vår kärlekssaga började på ett för mig mycket smärtsamt sätt. Sjukdomar och elände kantade sista månaden och antalet träningsmil var lika lätträknade som antalet icke-svenskar som vunnit Vasaloppet de senaste åren.

 

Men man fixar inte Vasaloppet genom att träna som en tok sista månaden, man sköter naturligtvis sin träning på bästa sätt under hela året. Klart att en del kraft fanns konserverad också i min kropp, men för en månad sen trodde jag smärtan skulle komma först efter Evertsberg. Nu kom den smygande redan efter Mångsbodarna och flinade hånfullt åt mig.

En sådan här utsökt dag, med en lätt vind i ryggen, några grader kallt, och en sol som dränkte myrarna och fäbodvallarna i gnistrande vinterprakt borde det inte finnas någon smärta.

 

Jag skrev en del om Jörgen Brink i mitt förra inlägg.

Så passande.

Där jag tuffade på i spåret mot Mora värmde det gott att höra att Delsbosonen Brink fixat segern. Han är ju hälsing, precis som jag.

Det var väl någonstans när jag närmade mig det apatiska stadiet efter Oxberg ungefär som rapporterna kom att han vunnit.

Det stärkte en del. Och tiden sen – dryga tre timmar och 50 minuter!

Rekordlätt vasalopp, pratades det om. Men något rekordlätt vasalopp blev det aldrig för den stora massan.

 

Någon glömde då definitivt bort oss som stod i en stuga i Sörsjön och vallade skidor. Ja, jag tror förresten inte att vi var ensamma om att svära över materialet i målfållan.

Det var nu inte glidvallan som var problemet, utan fästvallan. På amatörens och novisens vis så la jag valla över hela fästzonen trots att min sekundant på telefon – som tjänstgjort som vallare åt det svenska skidskyttelandslaget, och vars gamla skidor jag åkte på – försökte få mig att dra tillbaka fästzonen eftersom ”det är ganska skönt att ha glid när du kommer upp på myrarna”.

 

Men vis av mina bakhala skidor på seedningsloppet i Harsa Ski Marathon så ville jag inte lyssna. Det blev två lager VR50 som lager tre och fyra (ovanpå invärmd grönwax och blåextra) innan jag toppade med VR 45:an. Det funkade okej någon mil, och lycklig i hågen trodde jag att jag prickat helt rätt, att VR 50:n skulle kicka in lagom till det blev glattare och isigare i backarna innan och efter Evertsberg.

I stället infann sig det ”sug” som snart fick mig att kämpa med demonerna som en Ingmar Bergman. Efter Evertsberg forsade något hundratal åkare förbi och det syntes mig knappt att de tog i mer än jag själv, det tycktes mig snarare om de gjort sin hemläxa bättre i vallaboden. Det var en otrolig skillnad.

Den här känslan skulle förstås kunna ha knäckt mig, men nu var det här min premiärtur i fädrens spår – alltså: inte en kamp mot klockan i första hand, utan en kamp om att nå målet.

Det var också först i målfållan som jag förstod att jag inte var ensam. Många pratade om ett ”slitsamt lopp”, om ”suget under skidorna”, detta år då paradoxalt nog så många också satte nya personliga rekord.

Men för mig har det som sagt mindre betydelse just nu.

Jag kan på rak arm räkna upp en handfull saker jag lärt mig till nästa gång – och nog ska det gå att klara av detta dagsverke på betydligt kortare tid.

Men den där speciella känslan av gemenskap, samhörighet, att alltifrån storheter som ”Särna-Hedlunds” till Jenny Hanssons har tagit den här vägen över myrarna årtionde efter årtionde har lämnat ett djupt avtryck i mig.

Det kan liknas vid känslan att som barn bryta upp från sitt sommarlov, eller att fara hem från drömsemestern alldeles för tidigt.

Men så är livet.

Jag säger tack för allt kära vasalopp.

Vi ses!

 

 

Show sharing buttons

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

MEST LÄSTA

  • 1

    Prinsessan Madeleine åkte TjejVasan

    by langd
    23.02.2008
  • 1

    Nu är du en av de största, Jörgen Brink!

    by langd
    04.03.2012
  • 1

    Cathrine tror på juniorerna

    by langd
    12.07.2008
  • 1

    Tommy Limby har avlidit

    by langd
    14.01.2008
  • 1

    Allt om längdåkning i Norge

    by langd
    28.10.2011

Fler artiklar

  • Teamchefen öppnar dörren: Kläbo kan byta till cykling

    Under en direktsändning avslöjade teamchefen i norska cykelteamet Uno-X, att det inte är otänkbart att Johannes Hösflot Kläbo kan bli en del av laget nästa säsong.
    av Ingeborg Scheve/Maja Eriksson
    12.07.2025
  • Landslagsstjärnan har blivit pappa för första gången

    av Langd.se
    11.07.2025
  • Tredje raka för Maja och Viktor i Idresprinten

    av Langd.se
    11.07.2025
  • Anmälan till Tana-Varangerrennet 2026 är nu öppnad!

    av Pressmeddelande
    11.07.2025
  • Norsk världscupsåkare slutar

    av Ingeborg Scheve/Maja Eriksson
    11.07.2025