Den fyrfaldiga vasaloppsvinnaren Arthur Häggblad är en av skidåkningens stora långloppsåkare. Ändå är det han är mest känd för sitt uppträdande och sina citat som lever kvar än idag.

År 1908 föddes den pojke som skulle komma att heta Arthur Häggblad i Nordmalings socken utanför Umeå. Han växte upp i en tid långt före inte bara den professionella skidåkningen utan även för all proffsidrott i Sverige. Till yrket blev Häggblad därför skogsarbetare vid sidan om skidåkningen.

1930-talet skulle bli Arthur Häggblads storhetstid. Umeå IK-åkaren Vann sitt första Vasalopp 1933 på tiden 5.57.09. Både året innan och året efter var Vasaloppet inställt vilket innebar att nästa gång Häggblad tog sig an sträckan mellan Sälen och Mora var 1935.

Då vann han sin andra seger på ett mycket dramatiskt sätt då lottdragning till slut användes för att separera honom och Hjalmar Blomstedt. Häggblad och Blomstedt ville dela på segern men detta var inte tillåtet enligt Svenska Skidförbundets regelverk som sade att om det inte gick att urskilja en vinnare så skulle lottdragning fälla avgörandet. Genom detta är Arthur Häggblad den enda åkaren att vinna Vasaloppet genom lottning även om han inte är den första eller sista att försöka dela segern.

I de internationella mästerskapen kom aldrig Häggblad helt till sin rätt. Han var med i två svenska stafettlag som tog brons. Det första i VM 1934 och det andra i OS 1936. Utöver detta tog han tre SM-guld men de riktigt stora mästerskapsframgångarna uteblev.

Som åkare slet Arthur Häggblad i tung terräng och långa backar. Det var på platten som han kraftfulla åkning gav som störst utdelning. Det var mycket på grund av detta som Vasaloppet blev där Häggblads största framgångar kom.

Efter segrarna 1933 och 1935 blev det efter ett år av missad seger återigen Häggblad som stod över på pallen 1937. Året efter var dock mer dramatiskt. Häggblad som klöv mållinjen som tredje man blev efter loppet diskvalificerad då han hade bytt skidor under loppets väg. Efter att ha varit grovt missnöjd med vallningen bytte han till ett annat par vilket innebar att han kunde avancera till tredje plats. Då detta uppdagades blev han dock av med placeringen efter som det var emot det dåvarande regelverket att byta skidor.

En fjärde och sista seger bärgade Häggblad mot slutet av karriären 1940 vilket innebär att han är den åkare som vunnit tredje flest vasalopp. Bara Janne Stefansson och den överlägsna ettan ”Mora-Nisse” har fler.

Detta är mer än tillräckligt för en plats i skidhistorien men det är ändå inte det som gör Arthur Häggblad så viktigt att minnas.

Det han sa och hur han levde var arketypen av en klassik skidåkare. Arthur Häggblad var den buttre ensamma mannen från skogen som slet på ensam timme efter timme i skidspåren. Han personifierade kanske mer än någon annan många av de drag som exempelvis Thomas Wassberg senare fört vidare.

Det ena av de två citat som än idag är ihågkomna visar upp en misär och det slit som Häggblad genomled som skidåkare. När han fick frågan om han ville hälsa till någon i en radiointervju svarade han följande:

– Ja, skidlöpning är ett hundliv. Jag önskar jag vore död. Hälsa till vem fan som helst!

Det var inte för den ständiga glädjen som Häggblad åkte skidor.

Det andra och kanske ännu mer ihågkomna citatet är det som enligt olika källor ska ha sagts vid olika tillfällen och under olika tävlingar. Det som är viktigt är inte när det sades utan den butterhet och enstörighet det visar. Landshövding Bernhard Eriksson ställde sportjournalistikens mest klassiska fråga om hur det känns till Häggblad i samband med en tävling som antingen kan vara Vasaloppet eller ett SM. Som svar fick landshövdingen en kort och koncis mening:   

-Åk själv, gubbjävel, så får du se hur det känns

I detta kan man se en person som var där för att genomlida ett skidlopp. Han var inte där för att njuta och han var inte där för att ta hänsyn till någon publik, oavsett vem det var.

Detta är så långt ifrån de mediterande svaren om ”känsla i kroppen” som vi ser idag. Det var otrevligt men ärligt och det sammanfattar den ensamma mannen från skogen som var standarden för den tidens skidåkare. På Häggblad tid fanns det inga vallarteam, tränare eller skidgymnasium. Åkarna fick ta hand om sig själva och själva var de när de i timme efter timme kämpade i skogen.  

Det var en annan tid och mycket har förändrats men det är värt att minnas en av svensk skidåknings stora som i sanning sammanfattar en svunnen tid.