På lördag firar Ski Classics-loppet Engadin La Diagonela tioårsjubileum. Premiärupplagan 2014 vanns av Rikard Tynell: — Den där känslan att åka själv och minnas hur både kroppen och materialet var perfekt; den kommer jag aldrig att glömma, minns Tynell.

Den första tävlingen i den fjärde säsongen av Ski Classics skulle ha avgjorts i Tjeckien. Men snöbrist gjorde att tävlingen flyttades på mycket kort varsel till Schweiz och vad som skulle komma att bli premiärupplagan av La Diagonela.

För Rikard Tynell, i Team Tynell, skulle detta bli första gången han tävlade på hög höjd.

— Jag hade ingen erfarenhet av detta, utan förlitade mig mycket på brorsan (trefaldige Vasaloppsvinnaren och den här säsongen langd.se:s tränare Daniel Tynell). Jag minns att vi kom til Schweiz två dagar inför loppet och att vi körde ett fartpass där vi ”blåste ur” kroppen. Jag minns att Daniel fick slita och att jag trots att vi höll hög fart kände att jag hade mer att plocka ut. Då kom tankarna på att jag var i bra slag, säger Rikard Tynell.

Premiärupplagan kördes med två varv på en 25-kilometersslinga, och in emot varvning fick (!) Rikard en lucka:

— Jag hade känt tidigt i loppet att vi hade extremt bra material. Jag kunde ligga ganska lång bak i klungan på toppen och så gled jag om väldigt många åkare. Och det där med att avancera utan att ta i var något som stärkte mig, inge minst mentalt. När det blev ryck kunde jag hänga med utan några större problem. Vid en drickastation in mot varvningen fick jag en lucka, och jag gjorde inget ryck utan fortsatte bara att hålla fart. Dessutom var det Daniel som låg först i klungan och han hade ju inget som helst intresse i att höja farten. Snarare tvärtom, säger Rikard.

Luckan och avståndet växte och halvvägs ut på slutvarvet (cirka 12,5 kilometer kvar) var marginalen till klungan 1.10.

Avslutningens sista tuffa klättring var med sex kilometer kvar:

— Jag vet att jag tänkte att om jag har en halvminuts ledning där så kan det gå. Och det hade jag, men sen kom vi ut på ängarna med flera kurvor där man ”möttes” och där såg jag att det var en grupp som jagade (här fanns bland annat bröderna Anders och Jörgen Aukland; Simen Östensen; Johan Kjölstad och Jon Kristian Dahl). Med tre kilometer kvar var avståndet 15 sekunder och då blev jag nervös, så jag körde precis allt jag hade och när det var 500 meter kvar insåg jag att det här plockar dom inte in.

Vad var känslan då?
— Det är svårt att beskriva. Men det en galet skön känsla, samtidigt som jag längtade till mållinjen. Upploppsrakan var en brant knix uppåt. Så jädra segt, men samtidigt underbart att få sträcka upp armarna. Den säsongen var första året som jag stakade alla lopp, och det var en underbar känsla att få åka själv och känna känslan när allt funkade och materialet var fantastiskt. Sen var ju de tre sista kilometrarna i ärlighetens namn mest plågsamma, minns Rikard med ett skratt.

Som när han pustade ut efter målgång fick en jublande kram av brorsan och teamkompisen Daniel (som slutade nia i loppet).

2019 la Rikard Tynell elitskidåkningen på hyllan. Men kopplingen till idrotten finns kvar; han jobbar dels på Mora skidgymnasium och har också ett eget företag inom träningsbranschen med fokus på läger- och testverksamhet.