Sedan den allra första upplagan av Engadin La Diagonela 2014 har en åkare alltid stått på startlinjen: Jan Seibert, professor i hydrologi vid universitetet i Zürich. För honom har loppet blivit en självklar del av varje vinter – en kombination av passion, tradition och uthållighet i den schweiziska Engadindalen.

Från inställt lopp till ny tradition

Seiberts resa med La Diagonela började av en slump.

”Jag hade egentligen planerat att åka Jizerská i Tjeckien, men när det loppet ställdes in hoppade La Diagonela in som ersättare. Jag var ny i Schweiz, hade aldrig varit i Engadin tidigare, och eftersom jag älskar klassisk stil passade loppet perfekt. Sedan dess har jag bara varit tvungen att komma tillbaka varje år.”

Året därpå tog han med sig tre svenska vänner – men skrattar åt minnet: ”Vädret var så tufft att de aldrig kom tillbaka.” Redan till den tredje upplagan började kretsen av ”alltid där”-åkare krympa. För Seibert blev det en hederssak: han skulle aldrig missa ett lopp.

När forskning möter skidåkning

Som hydrolog arbetar Seibert dagligen med snö och vatten – men i spåren lämnar han vetenskapen bakom sig.

”Ärligt talat, skidåkningen är när jag kopplar bort allt. Men visst – snö är också centralt i min forskning. I vårt medborgarforskningsprojekt CrowdWater har vi till och med en virtuell mätstation i La Punt. Varje gång jag passerar den under La Diagonela tänker jag: ’Borde jag stanna och ta en mätning?’”

Hans egen tradition? Att bo på vandrarhemmet i Pontresina varje år. ”Vid första loppet fixade de till och med tidig frukost bara för mig. Nu börjar La Diagonela-stämningen redan vid frukostbordet.”

Oförglömliga minnen

Seibert minns den första upplagan som något magiskt:

”Perfekt snö, fantastiska spår, blå himmel – och jag lyckades precis undvika att bli varvad. Vid målgången stod jag bara några meter från Seraina Boner, min idol. Det glömmer jag aldrig.”

Med åren har arrangemanget blivit allt mer professionellt, men enligt Seibert har det ändå behållit sin familjära känsla. Han har upplevt banändringar, dubbelstakningens genombrott och även det speciella pandemiåret 2021, då bara eliten fick starta. ”Jag kunde inte ta mig till Engadin på grund av snöstorm och inställda tåg – så jag åkte 65 kilometer hemma i Bonstetten istället.”

Smärta och glädje i Zuoz

För honom symboliserar målgången i Zuoz hela loppets själ:

”Backen upp mot den historiska byn känns oändligt lång, men när man kommer in på torget och möts av applåderna är smärtan som bortblåst. Sedan väntar pasta och en öl – det hör till belöningen.”

Jämfört med svenska Vasaloppet, som han åkt 23 gånger, säger Seibert att La Diagonela erbjuder något helt eget:

”La Diagonela är helt enkelt det vackraste lopp jag känner till. Tack vare det upptäckte jag Engadin – och blev förälskad i dalen.”

Därför borde fler skandinaver komma

Seibert ser La Diagonela som den perfekta kombinationen av idrott och alpupplevelse.

”Mitt viktigaste mål varje år är bara att ta mig i mål i Zuoz. När jag gjort det känns resten av säsongen som en bonus.”

Hans råd till skandinaviska åkare?
”Jaga inte tider – njut av naturen, stämningen och den unika blandningen av utmaning och upplevelse. Och om ni kan, stanna några extra dagar och åk mer i dalen. Det är verkligen värt det.”

Framåt mot 2026

Seibert tvekar inte om sina planer:
”Mitt mål för 2026 är samma som varje år – att på något sätt ta mig i mål. För mig handlar La Diagonela inte om fart, utan om upplevelsen, människorna och atmosfären.”

Anmäl dig nu och bli en del av La Diagonela-familjen – lägsta pris till och med slutet av oktober.

Mer information: www.ladiagonela.ch