I den här artikeln förklaras vad VO2 max egentligen innebär och vilka idrottare som har uppmätt några av de högsta värdena.

VO2 max, syreupptagningsförmågan, krävs i all uthållighetsidrott eftersom det är bland de mest krävande fysiska aktiviteter en människa kan ägna sig åt. I längdskidåkning måste man använda sig av hela kroppen och muskulaturen för att ta sig fram. Och det är inte bara kroppen som arbetar.

Även ämnesomsättningen måste fungera optimalt och syreförbrukningen går på högvarv när du rör dig genom terräningen och njuter av den vackra vintermiljön runt omkring dig.

Se också: Hur ska man träna som längdskidåkare om man jobbar heltid?

Vad är VO2 max?

Det säger sig självt att ju snabbare du rör dig, desto mer ansträngande blir prestationen. Eftersom musklerna behöver mer syre i takt med att tempot ökar. Elitåkare möter den här känslan av obehag i varje tävling, men samtidigt kan den vara beroendeframkallande. Att pressa sig till sina yttersta gränser är nämligen en nyckel inom all uthållighetsidrott.

Maximalt syreupptag är ett mått på idrottarens fysiska kapacitet och kallas oftast för VO2 max. Toppåkare i längdskidåkning är kända för att ha mycket höga VO2 max-värden, eftersom sportens karaktär kräver en stor kapacitet för syreförbrukning.

För vissa läsare kan begreppet VO2 max fortfarande verka oklart. Det är den maximala mängden syre som kroppen kan ta upp och använda under ett stegvis ökande belastningstest, där intensiteten successivt ökar. Namnet kommer från tre förkortningar: ”V” för volym, ”O₂” för syre och ”max” för maximal.

Olika uttryck för värdet

Maximal syreförbrukning speglar individens hjärt- och andningskondition, vilket är en viktig faktor för uthållighetskapaciteten vid långvarig fysisk ansträngning. VO2 max uttrycks antingen som ett absolut värde i liter syre per minut (L/min) eller som ett relativt värde i milliliter syre per kilogram kroppsvikt och minut (ml/(kg·min)). Det senare används ofta för att jämföra prestationsförmåga mellan uthållighetsidrottare.

En genomsnittlig, otränad men frisk man har ett VO2 max på cirka 35–40 ml/(kg·min). En genomsnittlig, otränad men frisk kvinna ligger runt 27–31 ml/(kg·min). Dessa värden kan förbättras genom träning och minskar ofta med åldern, men träningseffekten är mycket individuell. För vissa är det relativt lätt att höja sitt VO2 max med träning, medan andra inte svarar lika tydligt.

Förmågan är delvis genetisk, men alla kan förbättra sin syreupptagningsförmåga genom fysisk aktivitet.

Statistik genom åren

Ser vi till statistik som kommit in genom åren har den norske skidåkaren Björn Dæhlie uppmätt ett av de högsta kända VO2 max-värdena, 96 ml/(kg·min). Den femfaldige Tour de France-vinnaren Miguel Indurain rapporteras ha haft ett värde på 88,0 som bäst. Den norske cyklisten Oskar Svendsen imponerade på testerna redan som 18-åring när han 2012 blev noterad för ett VO2 max på hela 97,5 ml/(kg·min).

Det är viktigt att komma ihåg att inom vissa uthållighetsidrotter, som rodd, har idrottarna betydligt högre kroppsvikt än längdskidåkare. Det gör att deras VO2 max per kilogram kroppsvikt kan vara lägre, medan deras absoluta VO2 max i liter ofta är betydligt högre. Till exempel har den brittiske roddaren Sir Matthew Pinsent rapporterats ha ett VO2 max på 7,5 L/min.

Även Juha Mieto slog till med ett av längdskidvärldens högsta värde: 7,49 L/min i Jyväskylä år 1984. Mieto hade nått ett nästan lika högt värde redan som 23-åring vid ett testlabb i Stockholm 1973.

Då var den nyblivne trefaldige finske mästaren 196 centimeter lång och vägde 96 kilo. På grund av sin höga kroppsvikt hade Mieto dock aldrig något relativt värde (ml/(kg·min)) i absolut världsklass.

Maratonvinnare högst på damsidan

Hur är det då på damsidan? Vem har uppmätt det högsta registrerade VO2 max-värdet? Det är Joan Benoit, olympisk maratonvinnare 1984, med ett värde på 78,6. Tvåa på listan är den norska längdåkaren Bente Skari, som uppmätte 76,6. Charlotte Kalla och Marit Björgen ligger inte långt efter, med värden på 74 respektive 72.

Även åkare inom Ski Classics har uppnått mycket höga värden, trots att långlopp till viss del är en disciplin som ställer något lägre krav på syreupptagningsförmågan. Petter Eliassen uppmätte i slutet av sin karriär cirka 88 ml/(kg·min), Anders Aukland har nått liknande nivåer, och inte heller trefaldige Ski Classics-mästaren Andreas Nygaard ligger långt bakom.

När testerna görs med ren stakning håller Ski Classics-åkarna absolut världsklass. Som exempel var Eliassens maximala värde i stakning bara några få millimol lägre än hans resultat vid löpning med stavar, och Nygaard nådde för några år sedan till och med ett högre värde än Eliassen i ett staktest på rullband.

Uppskattning av värdet

Manliga längdåkare har alltså som bäst uppmätt VO2 max-värden runt 90 ml/(kg·min), och hos vissa individer till och med över den nivån. I en artikel i Iltalehti från 2018 gav tränaren Toni Roponen följande uppskattning av männens nivå på syreupptaget:

– En man som motionerar: 40–50,
– uthållighetsmotionär: 45–55,
– maratonlöpare runt tre timmar: 60,
– elitfotbollsspelare: 60–70 (70 för världstoppen),
– uthållighetsidrottare: 60–75,
– elitidrottare i uthållighetsgrenar: 80–90,
– vinnare i uthållighetsgrenar: över 90 milliliter.

Unika förutsättningar

Självklart är dessa höga värden uppnådda av elitidrottare som har unika fysiska förutsättningar och mycket vältränade. Men den genomsnittlige skidåkaren behöver inte bekymra sig om att nå sådana nivåer. Allas syreupptagningsförmåga utvecklas genom träning, och för motionären finns det ingen anledning att fokusera på sitt VO2 max-värde under skidpassen. Tillräcklig fysisk aktivitet med varierande tempo leder garanterat till bra kondition.

Om målet är att prestera bättre, till exempel i långlopp, eller att förbättra sina egna resultat, är det däremot klokt att lägga in intervallträning i träningsprogrammet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Maastohiito.com, och uppdaterades i december 2025.

Är du intresserad av träning? HÄR har vi samlat alla artiklar i ämnet.