Som sprintstafett ser ut idag är alla dessa uttagningar rimliga och befogade, då det är mer eller mindre en ”intervallstafett” snarare än en sprintstafett. Kapacitet är viktigare än explosivitet och uthållighet är viktigare än en bra spurt. Sprintegenskaperna kommer i andra hand när åkarna inom loppet av 16-20 minuter ska köra tre sprintrace var, på toppen av sin förmåga.

Sneglar vi till friidrottens värld, så är sprintstafett uppdelat på fyra sträckor där varje land ställer upp med sina fyra främsta sprinters. Varje sprinter springer en sträcka, och lämnar stafettpinnen vidare till nästa sprinter. Det blir explosivt, spännande och varje hundradel är viktig.

Hur skulle det se ut om längdsporten anammade friidrottens upplägg? Varje land skulle ställa upp med sina fyra främsta sprinters, som kör en sträcka var på sprintbanan och den nation med det bästa sprintlaget vinner – inte det land med snabbast distansåkare. Distansåkarna har redan en distansstafett, så borde vi inte låta sprintstafett avgöras av sprintåkare?

// Pontus Hermansson och Johannes Ringsby