I Joni Huttunens roman Elddjur får vi följa Lumi, en ung lovande skidtalang som blir erbjuden en plats på ett elitläger. Det är hennes chans att nå toppen och hon ger allt. Men under de stenhårda träningspassen händer något. Nya skrämmande nivåer av tillvaron visar sig och Lumi ställs inför flera svåra val och ett djupt mörker.

– Vad är det med alla dessa extrema långlopp? Det ena längre än det andra. Ta exempelvis Nordenskiöldsloppet, ett skidlopp på 22 mil! Vad handlar det där om egentligen? Vad är det vi jagar? Eller flyr ifrån? Jag ville undersöka varför vi pressar oss så omänskligt hårt och vad som egentligen finns i allt det där, bortom de extrema fysiska påfrestningarna vi envisas med att utsätta oss för, berättar Joni.

Elddjur är Jonis andra roman och den rör sig på många sätt i samma poetiska landskap som Barrfiolernas rike, även den utgiven av Doppelgänger Förlag.

Vad skulle du säga är temat i Elddjur?
– Historien om Lumi började ta form hos mig när min pappa dog för några år sedan. Elddjur berättar om Lumi som pressar sig så hårt i sin träning att hon får tillträde till nya nivåer av verkligheten. Det är för mig en historia om saknad och sorg, hur den kan omkullkasta vår tillvaro och totalt förändra oss på djupet och därmed ge oss en ny syn på livet och döden. Elddjur är en vemodig historia om saknad i idrottsmiljö, med inslag av skräck.

Kan man verkligen kombinera idrott och skräck?
– Ja! Det finns något otroligt mystiskt med de där sporterna som håller på i evigheter, där utövarna pressar sig långt bortom vad som borde vara fysiskt möjligt. Det är något omänskligt med det. Och om de i sin prestation inte längre är människor, vad är de då? Det är intressant, vad vi är kapabla att utföra när vi kliver ur vår roll som människor. Tragiskt nog läser man dessutom också relativt ofta om idrottare som pressat sig så hårt att deras kroppar tagit enorm skada, vissa har till och med dött. Det finns något i allt det där, något oerhört mystiskt och skräckfyllt. Så klart är det spännande jord för en författare att gräva i.

Du har gjort ganska gedigen research för boken?
– Vissa säger att man efter sin andra bok kan kalla sig för författare. Jag skulle säga att jag efter min andra bok kan kalla mig för skidåkare! Innan jag började skriva Elddjur visste jag inte så mycket om längdskidåkning alls. Jag gick därför med i en skidklubb och anmälde mig till Vasaloppet. Jag ville veta mer om detaljer kring vallning och teknik, om jargongen bland skidåkare, men framförallt hur det känns att bli ordentligt jävla utmattad. Jag ville att den litterära gestaltningen av fysisk utmattning i Elddjur skulle kännas trovärdig. Och tro mig, att som otränad skidåkarnovis harva runt i tolv timmar i vasaloppsspåren, det ger en underlag för att gestalta extrem fysisk ansträngning. Det var för mig en fascinerande ”utanför-kroppen”-upplevelse att så intensivt känna på tröttheten efter att gått in i väggen, när man domnat av smärta och kroppen av egen maskin fortsätter att röra sig framåt i mörkret. I någon mån upphör man i det tillståndet att vara en människa, man blir något annat, man hamnar någon annanstans. Det finns något nästan metafysiskt i det där, något obegripligt och mystiskt. Det har jag använt som arena i Elddjur, den mystiska tillvaron som finns bortom våra fysiska begränsningar. Jag hoppas givetvis också att Elddjur fångar skönheten i längdskidåkning, som jag under arbetet med boken lärt mig att uppskatta oerhört mycket.

Efter tolv timmars skidåkning hade Joni varit och vänt bakom den beryktade ”väggen”. Upplevelserna ligger till grund för det Lumi i Elddjur upplever när hon pressar sig bortom sina fysiska begränsningar.

Joni Huttunen är född 1980 och uppväxt i Bollebygd. Han är en mångsysslare som växlar mellan musik, filmskapande och det litterära skrivandet. År 2016 kom hans debutroman, den rosade spökhistorian Barrfiolernas rike.

Elddjur släpptes i slutet av mars och är utgiven av Doppelgänger förlag.