Ett smalt spår längs en utmärkt led, tio grader kallt, snötyngda träd och inte en människa så långt ögat kan nå.
Anna Hansson älskar fjällen och den speciella upplevelse hon får av att staka fram på skidorna i det vidunderliga landskapet.
– Fjällvärlden ger mental energi. Tystnaden, lugnet och miljön, att bara kunna stanna upp där mitt ute på en platå, stor som en hel värld, och njuta av naturen. Det är helt fantastiskt underbart.

Och för en tjej som innan den här säsongen inte varit bland de 70 bästa i världscupen och som inom loppet av tre månader slagit sig in i världseliten, kan det vara hälsosamt att stanna upp en stund och landa i sin nya tillvaro – som folkkär svensk landslagstjej  påhejad av en miljonpublik framför teven.
– Jag tycker bara det är helt otroligt att få vara med om det här, att få tävla ute i världen, resa, se nya orter och träffa en massa spännande människor. Det ger mig så mycket, jag känner att jag växer som människa av de erfarenheter jag får.

– Att dessutom kunna engagera folk är häftigt. På senare tid har många kända och okända människor kommit fram och sagt att de sett mig på tv och att de håller tummarna för mig när jag tävlar. Bara en sån sak, att så många håller ögonen på mig. Jag blir bara så himla glad av det.

Anna Hansson uttrycker med all önskvärd tydlighet den idrottsglädje som bubblar i henne från morron till kväll.

Om Canmore säger hon:
– Jag lärde mig massor. Att tävla på hög höjd, hur kroppen reagerar på tidsomställning och extremt tuffa banor… Det var en investering som hette duga. Nu vet jag lite mer till nästa gång…

Chocken kom vid hemkomsten. De två första dagarna kände sig Anna på bästa åkhumör. Hon klev upp med tuppen i Lövåsen och brände på utan något större motstånd. På tredje dagen kom rullgardinen.
– Kroppen var plötsligt inte med på noterna och jag kände mig som ett sänke. Det gick inte särskilt fort och jag orkade inte det jag ville. Faktiskt var det så att jag ville sova länge på mornarna.

Vad gjorde du då?
– När jag inte orkade ösa på som jag ville tog jag det piano, insåg att tidsomställningen spelade mig ett spratt och istället för att jaga på gled jag fram i lugnt tempo i fjällandskapet och njöt av lugnet och stillheten.

I förrgår tog Anna sitt pick och pack och drog hem till familjen i Orsa för att bli lite ompysslad inför resan till Estland idag.
– Just nu står jag och river morötter till middagen. Det är skönt att vara med familjen en stund, det ger också energi.

Hur går träningen nu?
– Jo, tack, bra. Jag är inte orolig. Genrepet uppe på Grönklitts elitbanor kändes helt okej, jag dammade på lite och kroppen svarade positivt. Men jag har egentligen ingen aning om jag är fågel, fisk eller mittemellan formmässigt mot världseliten. Det återstår att se på lördag. Någon sprint blir det inte på söndag.

Varför?
– Nej, nu är ju Lina Andersson frisk och vi börjar bli ett lag igen. Så då ska naturligtvis de bästa åka. Sprinten i Canomre gav dock mersmak. Kanske hade jag, precis som i distansloppen, lite för stor respekt för banorna och höjden. Men att ta sig till kvartsfinal var ju toppen.

Grövelsjöfjällen och Grönklitt och batterierna är laddade igen?
– Ja, för tusan. Nu kör vi! Grönklitt är underbart och där går SM-tremilen i slutet av mars. Det ska bli kul. Jag har ett speciellt förhållande till Grönklitt, jag är också ambassadör för det fritidsområdet och kommer att vistas där ännu mer i framtiden. I sommar ska jag ha sommarskidskola där uppe, mellan den 14-19 juni.

Du har sommarjobb, alltså?
– Jepp, det blir kanon! Just nu är jag igång med lite studier igen. Marknadsföring! Passar bra för mig att skingra tankarna och inte bara tänka på skidåkning. Men jag har mycket annat att glädjas åt de närmaste veckorna. Otepää, För-VM i Liberec och Falun, jag säger bara Falun! Vilken grej! Världscup på hemmaplan!

Du skippar U 23-VM?
– Visst, nu är det Falun som gäller!

Några placeringsmål i Otepää?
– Nja, i Canmore var jag väl inte hundra nöjd med distansloppen, men när jag såg att jag bara hade två U 23-tjejer före mig så sa jag till mig själv. Skärp dig, Anna! Det är ju jättebra! Jag har ju hunnit mycket längre i karriären än jag någonsin vågat drömma om när säsongen startade i Bruksvallarna.