Givetvis har Bengtsson gjort ett stort fel när han låtit Kuitunen starta med för höga blodvärden. Men samtidigt hedrar det honom att han nu - som de flesta i den här branschen - inte försöker mörka det hela med lett genomskådliga undanflykter.
Jag har själv jobbat mycket tät tillsammans med Bengt-Erik Bengtsson i många år. Därför vet jag att han gjorde det här med den tanken att skidsporten och arbetsgivaren FIS skulle lida minst möjligt och att man skulle komma genom det finska problemet genom att “inte väcka den björn som sover”.
Det var givetvis helt fel.
Men för att förstå Bengt-Eriks agerande måste man också förstå lite mer av bakgrunden. På den tiden var han pålagd total tystnadsplikt och för höga blodvärden var - precis som idag - inte ensbetydande med doping.

En svår balansgång
Man kan säga mycket om hur FIS har tacklat dopingproblematiken de senaste 15-20 åren. Helt klart är att man inte varit redo att ta ett sådant problem och att man gjort saker om fyllt på ryktesspridningen i skidmiljön.
Men samtidigt skall man veta att FIS är en organisation med många viljor, många nationer och många traditioner.
När man känner den här organisationen lite närmare är det nästan otroligt att Bengt-Erik Bengtsson har överlevt nästan ett helt yrkesaktivt liv som FIS längdchef.
Tillsammans med sin ständiga vapendragare, frun Solveig, har de båda utvecklat och populariserat världscupen på ett sätt som gynnat längdåkningen i alla länder. De har lagt sitt hjärta i jobbet och åkt världen runt i flera titals år.
Det är inte lätt att diplomatiskt få det att funka med både ryssar, norrmän, italienare, svenskar, amerikaner, japaner, tyskar och alla som ingår i den internationella skidfamiljen.
Bengt-Erik Bengtsson gjorde det. Ofta ansågs han både butter och tvär, men han var rättvis och gick hem i alla läger. Att balansera på den här linan är mycket svårare än någon kan ana.
Jag försvarar inte att “Benke” lät Kuitunen starta den där decemberdagen i Brusson. Men jag förstår hur han tänkte.

Många frustrationer
Jag har själv som speaker både på OS, VM och flera hundra världscuptävlingar upplevt enorm frustration både med Bengt-Erik och andra FIS-chefer när jag inte fått information som har varit nödvändig.
Värst var det på OS i Salt Lake City när jag såg den röda lampan på kameran tändas för intervju på storskärmen och plötsligt fick en lapp i handen innan damstafetten: “Ryssland startar ej”.
Jag rusade ner i juryrummet, där herr Bengtsson bryskt kastade ut mig och lät mig förstå att de inte kunde meddela något.
Tillbaka stod jag och skulle förklara 25.000 åskådare – varav de flesta ryssar – varför det ryska damlaget inte startade.
Utan att veta något alls…
Det samma hände med Johann Mühlegg, med de finska åkarne på skid-VM i Lahtis 2001 och med Kaisa Varis på skid-VM i Val di Fiemme 2003.
Jag vill inte ens nämna alla de situationer där vi mistänker att något har hänt, men där FIS inte velat ge information. Det är sånt som det snackas om internt i skidmiljön, men som man aldrig får något svar på.
Bengt-Erik Bengtsson har de flesta svaren.
Därför är det starkt att han nu medger sitt fel i Brusson.

Ställer nya frågor
Med sitt medgivande eldar Bengt-Erik Bengtsson indirekt också på den nytända debatten om den finska dopingskandalen från VM 2001.
Han medger att Kari-Pekka Kyrö har rätt i sitt uttalande.
Skall man då utgå från att Kyrö har rätt i resten av vad han säger också…???
I såna fall är nuvarande förbundschefen Jari Piirainen och fd landslagstränaren Pekka Vähäsöyrinki männen bakom dopingen i det finska landslaget.
Och min ungdoms idol Marjo Matikainen nådde alla sina framgångar genom doping.
Jag håller med Aftonbladets Lasse Anrell att vi nog aldrig får sanningen i varför Kyrö går ut med sina påståenden just nu. Men läser man finska tidningar, så förstår man att han är en bitter man som tycker att han fått ta smällen för vad i hans ögon hela skidvärlden höll på med.
Till finska FNB säger Kyrö: “Vi hade inte samma kontakter med de som jagar dopingmisbrukarna som t ex Ryssland, Norge och Italien”.

Vad händer nu?
I Finland har dopingdebatten kommit igång igen.
Mycket besvärande för en hel del personer.
Marjo Matikainen-Källström sitter idag i parlamentet och är en mycket respekterad person i Finland.
Själv kommer jag ihåg då nyheten om Jari Isometsä positiva dopingtest briserade i Lahtis 2001. Jag satt på ett bakrum uppe i skidstadion endast tillsammans med Marjo Matikainen och skidförbundets ordförande Paavo Petäjä.
Min ungdoms idol grät som ett litet barn, men det är först i efterkant att jag funderat på om det hade något med hennes förtid att göra. Nu vet jag inte och jag är nog inte den enda som vill ha svar på den frågan.
Att Pekka Vähäsöyrinkis namn dras in är inte oväntat. Han var grenchef för längdåkarna på 90-talet och central vid skidinstitutet i Vuokatti. Därifrån kom ju den dopingdömde Janne Immonen, som från att ha varit en finsk medelmåtta i många år plötsligt över sommaren var på pallen i världscupen – inför Finlands eget VM…
Vähäsöyrinki var också tränare i Japan och under det året dominerade Japan för hittils enda gång totalt vid junior-VM. Sedan har dessa åkare aldrig kommit in i världseliten som seniorer.

Men det är just det här som är så farligt.
Att börja dra linjer, skylla på andra, mistänka någon för att man känner någon som är lite skum.
Så är det tyvärr i många läger idag.
Såna tankar tar sakta men säkert död på idrottens magik och dragningskraft.
Därför vore det kanske bäst om man nu kan lägga Finlands dopingkatastrof för 7 år sedan till handlingarna…
Men jag tror nog att Kyrö har mer på lager. Med vilka ryssar samarbetade till exempel Finland om bloddopingen…???