I söndags avslutades årets Tour de Ski med den vanliga klättringen uppför Alpe Cermis. Detta året var det de femte året som Tour de Ski genomfördes. Det har varit etapper på många olika ställen, men avslutningen har alltid varit slalombacken i Val di Fiemme.
Så i år bestämde jag mig för att testa på denna tuffa backe och tog skidorna upp istället för liften!
 

Klockan är kvart över nio söndagsmorgonen och jag har tagit mig till i Cavalese. Jag är inte alls nervös inför att åka uppför backen som alla elitåkare säger är så jobbig.
Nej, det känns faktiskt bra!
Jag har en god hotellfrukost i magen, solen håller på att komma fram och det är några plusgrader. Så när jag värmer upp lite på stadion känner jag mig glad och lugn. Nästan lite förväntansfull.

Lätt början
Fem i halv tio vinkar jag hejdå till min pappa och min kompis Erik. När jag åker ut från stadion står det 7 km till mål. Det är väldigt lättåkt och det tar inte lång tid innan jag kommer till 6 km-skylten, sen också 5 km-skylten. När jag kommer till 4 km-skylten och det fortfarande går lätt utför börjar jag fundera. När ska backen börja egentligen?
Tillslut kommer jag fram till 3 km-skylten och där finns även liften uppför berget. Jag har kommit till botten av Alpe Cermis. Äntligen!
 

DIT UPP…???
Jag tar en snabb bild, säger hej till några glada italienare och kollar mig omkring lite. Men vänta lite? Det jag ser där uppe, högt där uppe, är det en Tour de Ski skylt? Ska jag DIT UPP? Jag ska ju bara åka tre kilometer till.
Men jo, högt där uppe ser jag några TV-kameror, de röda slalomportarna och de blåa Tour de Ski-skyltarna. Jag ska faktiskt dit upp. Men det värsta är att jag inte ens ser den stora orange Visseman-skylten som är precis innan målet. Hur långt är det till toppen egentligen?
Jag känner en liten våg av panik skölja över mig, det är verkligen obeskrivligt långt och jag ser ens inte målet! Jag kanske ska ta liften ändå, sen smyga ner en bit och åka de sista hundra metrarna upp? Ingen kommer märka något.
 

Upp på skidorna
Nej, nej tänker jag sen. Jag ska upp på skidorna. Det får ta den tid det tar.
Hela den första kilometern går det inte så brant uppför. Det som är mest jobbigt är att man faktiskt ser hur långt upp man ska. Det är inte bra för psyket alltså.
När jag kommer till 2 km försöker jag se om jag kan se lite längre. Men nej, det är som att kolla in i en vägg.
Nu börjar det verkligen bli brant och jag ser hur en åkare före mig tar av sig skidorna och går upp istället.
Jaha, ja ja.
Det finns inte en chans att jag ska kunna åka upp på tvåans växel så långsamt tar jag mig upp på ettans. När jag har kommit upp för den första riktiga branten börjar en annan jobbiga sak. Serpentinerna. Varför kan man inte åka rakt upp istället för att åka fram och tillbaka i backen? Det blir ju dubbelt så långt!

1 km-skylten…???
Jag tar mig över en kant och nu kan jag se längre. Jag är klar med den första biten! Och långt där framme ser jag en kilometersskylt! Yes, snart har jag bara en kilometer kvar!
Jag åker fortare nu, vill bara komma fram till den där kilometersskylten. Det är ett parti innan skylten där det är riktigt brant, men det känns som det går bra nu, jag börjar komma in i det här.
Men mitt i branten kan jag se vad det står på skylten. Nej tänker jag, det är inte sant. Men jo mina damer och herrar: På skylten står det inte 1 km kvar till mål utan det står 1,5 km kvar.
Jaha tänker ni säkert nu: 500 meter hit och dit, vad spelar det för roll?
Men 500 meter i det här tillståndet och med den här backen framför mig känns ungefär som ett maraton. Det känns som det kommer ta längre tid att åka upp till målet än att åka fram och tillbaka till månen.

Publikstöd
Min räddning blir en grupp italienare som kommit tidigt till backen. De ropar och hejar och slår med sina klockor. De går (jag åker så sakta så de behöver inte springa) bredvid mig hela vägen tills det inte är så brant längre och serpentinerna börjar igen. Hela tiden ropar de och ler. Jag ler ett ansträngt leende tillbaka. Plötsligt går de där omöjliga 500 metern ganska fort. Och jag har snart bara 1 kilometer kvar på riktigt.
Men benen börjar bli sega nu och armarna ska vi ens inte tala om. Så jag tar det lugnt en stund, åker fram och tillbaka på serpentinerna i ett ganska lågt tempo. Men så kollar jag ner och ungefär tre hyllor nedanför mig ser jag en norrman som är i ungefär samma ålder som mig. Nu blir det fart! Jag åker allt jag har mellan serpentinerna och är nära att ramla flera gånger. Jag kan inte bli om åkt av en norrman!

Kollar bara uppåt…
Jag kommer till en brant, mina ben bränner och armarna känns som gelé. Men ack den som ger sig och blir omkörd av en norrman. Jag vågar inte kolla bakåt igen utan borrar ner huvudet och kör bara. Upp upp. Länge. Men plötsligt kommer jag över kanten och jag ser Viessman-skylten!
Jag ser den!
Det står en skylt med 600 meter kvar till mål. Men det går inte lika brant uppför nu och man kan nästan åka på treans växel. Eftersom jag fortfarande är stressad av norrmannen försöker jag hålla ett högt tempo, men det känns nästan som en omöjlighet. Benen är som färdig kokt spaghetti och det gör ont på ställen jag ens inte visste fanns. Det känns som mitt huvud brinner och jag hör mitt hjärta slå där inne som om det är på väg att explodera när som helst. Det dunkar ut ur öronen.
Donk donk donk.
När jag äntligen kommer under Viessman-skylten vågar jag kolla över axeln. Ingen norrman.  Det står 200 meter och jag ser målet! Jag har ingen aning om hur jag orkar de sista hundra metrarna, men tillslut når jag målet och jag nästan kryper över mållinjen.
Slänger mig i en hög och undrar varför gjorde jag detta frivilligt? Och är det normalt att mitt hjärta låter så här mycket? Och mina ben, kommer jag någonsin känna de igen eller är jag förlamad?
Nej sluta tänka nu, jag orkar inte ens tänka.
Efter en stund (ingen aning om det var minuter eller sekunder) kommer även norrmannen krypandes över mållinjen. Han ser också helt färdig ut. Ha, där fick ni Norge! Vi ligger båda kvar i målet och pustar ut länge.
Tillslut reser jag mig upp och frågar norrmannen med ett leende;
”Trött?”
”Ja,fyfan det var töfft!”
Ja,fyfan det där var verkligen tufft. Ni skulle bara veta.