Konkurrenterna bara försvann när Emil ryckte till i finalen. In på upploppet var han så långt före att han troligen kunde ha vunnit med en vurpa.
Rädd för att vara för tidigt i form?
- Nja, det är jag väl inte, säger han och skrattar igen.
Canmore är ju något av drömarena för ”Årsunda-expressen” som vann sin första världscuptävlingen just här för två år sedan. Då handlade det om fristil, nu OS-grenen klassisk sprint.
- Jag hade inte trott att det skulle gå så här lätt, säger Emil, som bara var en av tre svenskar i finalen.
Han följde den uppgjorda planen från början till slut: Seger i prologen, täten från start i samtliga heat och överlägsen in på upploppet. Han var aldrig hotad någonsin under hela dagen trots att den 1,7 kilometer långa sprintbanan är en av de hårdaste som någonsin körts i världscupen.

Björn på gång
Bakom blev det kamp om de övriga pallplatserna, där John Kristian Dahl säkrade andraplatsen och bevisade att han hade förtjänat en plats i den norska OS-truppen.
Dario Cologna gick vidare som ”lucky looser” två gånger och grejade sin andra tredjeplats på två dagar i Canmore.
Men Björn Lind visade något av sin gamla OS-form från 2006 och var ytterst nära en pallplacering. Björns forcering på upploppet i kvarts- och semifinalerna tyder på att formen är på väg precis i rätt tid till OS igen.
Teodor Peterson var aggressiv i täten både i kvarts- och semifinalen, men han blev passiv i finalen och slutade sist. Möjligen tog krafterna slut.
Nu packar sprintlandslaget och åker till sista lägret på Mount Washington innan de intar OS-byn i Whistler.
- Den 14 februari kommer jag dit, hälsar Emil Jönsson.
Och han kommer dit med ett visst tryck på sina axlar efter uppvisningen i Canmore…