Resultaten blev inte helt som förväntat, även om det började med seger i världscupen på hemmaplan i Gällivare.
Ett VM-brons i stafett och 12:a i världscupen totalt var under förväntningarna.
Största besvikelsen var kanske tremilen i fristil där Charlotte var en av VM-favoriterna. Men hon hade inte dagen och hon korsade mållinjen två minuter och 46 sekunder efter segrarinnan Justyna Kowalczyk.
Hon var, för att tala klarspråk, sur och bitter, skriver NSD.
– När man kommer i mål så är man i en liten bubbla. Ibland, när det gått sämre, kan man skämmas lite när man tittar på sig själv i tv. Fast man i efterhand kan se att det inte var något dåligt resultat så är man ändå arg där och då. Men man ska ju gå igenom mixed zone direkt efter mål och det är inte så lätt att hinna smälta alla intryck.
– Jag hade ju förhoppningar om att vara med mycket högre upp istället för att kämpa om en sjuttondeplats eller vad det nu blev (18:e, red. anm.).

Jämnare säsong
Charlotte tycker hon har blivit jämnare än tidigare i vinter.
– I år har jag gjort en mycket jämnare säsong. Förra året hade jag sju av femton topp tolv-placeringar. I år hade jag elva av femton, så jag har höjt mig.
Kallas är själv nöjd med sitt VM.
Speciellt sistasträckan på stafetten när hon räddade en svensk medalj. Så här beskriver NSD det hela:
När Kalla kom till den sista stigningen på sista varvet hade hon en liten diskussion med sig själv. Benen var stumma, smärtan höll på att ta över. Tyskan Claudia Nystadt låg minst en mil framför och första intrycket var att ”nu är det kört”.
– Jag sa till mig själv att ”skärp dig, du måste ju försöka i alla fall”. Sen vet jag inte vad som hände, Claudia var väl trött så det gick väldigt lätt att hämta in henne. Eller ja, lätt, men lättare än jag hade trott i alla fall. Fast jag blev stum…
När Kalla kom in på upploppet såg hon redan ut att ha slagit Nystadt. Norskan Marte Kristoffersen låg framför och var ännu stummare. Både Kalla och Nystadt passerade norskan och Kalla hade silvret i näven.
Men…
– Jag upplevde att min stav fastnade så att jag tappade koncentrationen, fast bara någon tiondels sekund. Att Claudia gick förbi berodde mest på att jag var trött och på att jag inte riktigt har skaffat mig rutinen. Jag måste träna mer på spurt, så att jag vet exakt vilka rörelser som jag måste utföra och slipper tänka.

725 timmars träning
Gunde Svan slutade som landslagschef för att det var omöjligt att ha ett vanligt liv på sidan av. Känner du igen dig?
– Jaaa, att vara skidåkare är något man får öva på att inte vara 24 timmar om dygnet. Det mesta handlar om att fråga sig ”är det här bra för min skidåkning eller inte”, säger Charlotte till NSD.
– Det är spännande att se hur bra man kan bli, det är många detaljer. Mat är en sak, kroppen behöver bra mat så man kan inte stoppa i sig vad som helst.
Charlotte har succesivt ökat träningsdosen genom åren, så också det senaste åren. Nu var det tänkt att hon skulle gå från 720 till 750 timmar, men det blev 725 på grund av sjukdomarna hon drabbats av det senaste året
Stressen tog mycket energi, slår vår damstjärna fast.
– Där i början av sommaren var det så mycket runt omkring, efter säsongen. Jag tror att det var den stressen som gjorde att jag blev sjuk. Där vid jul vet jag inte riktigt vad det var, men jag har inte varit sjuk under uppbyggnadsfasen. Jag tror inte att jag kommit till gränsen, däremot måste jag titta lite på den totala belastningen. Vill jag träna mer så måste jag kanske dra ner på saker runt omkring, sär hon vidare i NSD-intervjun.
Charlotte har redan tagit ett uppehåll från studierna i idrottsvetenskap i Östersund. Det var en stress som inte gav tillräckligt tillbaka.
– I år har det varit mycket mer media under hösten, det kanske jag får tänka på till nästa säsong. Hösten är min viktigaste period, det är viktigt att man får tid för sig själv.
Nästa säsong väntar OS i Vancouver, där får Charlotte Kalla åter igen bära dom största förhoppningarna på det svenska damlaget…