När NSD träffar vår landslagsstjärna laddar hon batterierna i Tallsjön, en liten by ett par mil norr om Överkalix. Det är hit hon kommer för att få ro.
– Det skulle aldrig gå en hel sommar utan att jag kom hit, många i min släkt har hus här, säger hon till tidningen.
Länge var Lina tveksam till om hon ens skulle orka se OS på TV.
– Jag gruvade mig länge för det där, framför allt trodde jag att det skulle bli jobbigt att kolla på sprinttävlingarna. Men det gick faktiskt bra, inte alls så jobbigt som jag hade trott, säger hon.
Kändes det jobbigt att se de andra svenskarna plocka hem medaljer?
– Nej, det tycker jag inte. Men visst tänkte jag tillbaka en del på 2006 och mitt OS-guld.

Vill bli frisk
Med alla sjukdomarna har Lina nu en stor önskan:
– Att få vara frisk och få en ärlig chans.
Hon missade möjligheten att få försvara OS-guldet som hon tog i teamsprint tillsammans med Anna Olsson. Och med åren har hennes roll i landslaget också ändrats. Idag är hon äldre än nye damtränaren Rikard Grip och unga, lovande Lina Andersson är plötsligt en av veteranerna i gänget.
Och nya stjärnor blir lagkompisar. Det har varit Charlotte Kalla, Marcus Hellner och Anna Haag, nu är det Magdalena Pajala, Jesper Modin och Hanna Falk som kommit till.
Man kan ju undra om Lina Andersson känner sig omsprungen.
– Nej, nej. Jag har aldrig haft några behov av att synas eller bli igenkänd. Jag överlåter gärna det åt någon annan. Dessutom är det ju bara positivt att det kommer fram fler duktiga åkare, det sporrar bara. Hade man varit ensam på topp hade det nog varit svårt att känna den där hungern. Nu måste man hela tiden kämpa för att ta en plats och det är bra, säger Lina vidare till NSD.

Inte en stor familj
Lina är dock kritisk till bilden som media framställer av längdlandslaget.
– Alla tror att vi är så himla tajta, men vi är faktiskt inte som en enda stor familj.
Hur menar du?
– Vi är 15-20 individer i landslaget och det säger sig självt att alla inte är bästa kompisar. Det är klart att man går varann på nerverna en del, jag har ju inte valt att resa omkring med de här människorna, säger hon och fortsätter:
– Jag menar absolut inte att vi är osams, men alla kanske inte gläds åt varandras framgångar hela tiden. Och man umgås inte med alla.
Inför NSD:s reporter medger Lina också att hon känner en liten tomhet när guldkompisen Anna Olsson nu har slutat.
– Det känns lite konstigt, vi har ju upplevt mycket ihop. Men minnen försvinner ju inte bara för att någon slutar, säger hon.
Själv har Lina Andersson aldrig haft några tankar på att lägga av.
– Nej, absolut inte. Realistiskt sett skulle jag kunna köra två OS till, det finns ju dem som håller på när de är 40 år, säger Lina och tillägger snabbt:
– Men det kommer jag inte att göra.
Men OS 2014 är ingen omöjlighet?
– Nej, det är det inte.
Mest av allt önskar sig Lina Andersson en säsong utan sjukdomar – hellre det en både guld och silver…