Hur har träningen gått i sommar så här långt? Du var ju skadad när landslaget åkte till Mallorca i början på sommaren.
– Ja det var en revbensskada vid ryggen och sidan. Det var tur att jag inte åkte med då för jag fick stå över en del träning. Det är väl så i min ålder, man är inte lika fräsch som när man var 20-25 liksom. Det är ju bara så att man har en labyrint mellan skador i stort sett hela tiden. Det gäller att kunna träna klokt och röja skadorna ur vägen så fort som möjligt.

Vad ger ett sånt här läger när du får träna med de andra i landslaget?
– Just för mig är det otroligt viktigt med tanke på att man får en period där det är bara äta, sova, träna. När man har en dotter på ett år hemma så blir det lite annan belastning när man är hemma och kanske inte har tid att vila alls lika mycket som man gör här. Här kan man fokusera 100 procent på träningen och den sparring man får av dom andra det blir ju hårdare total belastning även om man ibland har lika många timmar hemma. Men skillnaden är att har kan jag ligga i sängen hur länge som helst mellan passen. Det går ju inte hemma.

Vad tar du med dig från i vintras? Du åkte flera riktigt bra lopp men inte så många tävlingar.
– Det blev ju så. Jag hade önskat själv att det jag hade kunnat åka fler tävlingar. Speciellt efter Sjusjöen och Kuusamo, då var jag i väldigt bra form. Men jag blev ju sjuk och fick en riktigt lång och segdragen förkylning där och missade Davos. Redan innan hade jag bestämt att stå över touren på grund av nackskadan jag hade på hösten. Då blev det en väldigt lång period utan tävling. En och en halv månad tror jag det blev.

Direkt i comebacken vann Johan sedan Skandinaviska cupen i Åsarna och blev sjua i Otepää.
– Jag fick ju en väldigt bra träningsperiod och det var väl viktigt på nåt sätt också med tanke på den höst jag hade haft.

Skadan på hösten då. Hur allvarlig var den? Det sas ju att du var på väg att lägga av.
– Jag hade en buktning på en disk i nacken. I början visste man inte riktigt hur det var. Jag fick ju beskedet att det måste röntgas och sen gick det några dar där man gick och funderade. Hade det varit diskbråck hade det varit finito med skidåkningen. Då var det några dar där med rätt mycket funderingar. Tur då att man hade familjen hemma som är värt mer. Det hade varit okej om man vart tvungen att lägga av eftersom man ändå haft en bra karriär tycker jag. I yngre dar hade jag nog haft väldigt mycket svårare att tackla en så här sak.
– Det var känslan som föddes där som gjorde att jag kunde slappna av mer sen under vintern.

Vad är förklaringen att du trots allt kunde åka så fort i vintras?
– Jag tror definitivt att träningsändringen i upplägget som jag gjorde under hösten spelade en del roll. Jag tränade väldigt mycket mindre för det var ju mängden som satte stopp för det jag kunde göra. Jag fick ut en enorm kvalité på fartpassen istället som gjorde att jag kunde driva på på ett annat sätt än jag gjorde förut då man vart för sliten. Jag fick ut väldigt bra effekt där och det är vad jag tror spelade roll.

Det där måste du ju ta med dig nu trots att du kan träna mer.
– Man har ju fått sig en lärdom som man hoppas ska funka några år till. Jag har insett det att jag kommer att dra ner lite grann på träningen och det kan man väl göra när man är 32 år också. När man har tränat väldigt många timmar i över tio år. Jag tror det är farligare att göra så om man är 22-23.
– Jag kan nog låta mig vara lite fräschare när jag ska köra riktigt hårt.

Johan var inne på hur viktig familjen med fru Anna och dottern Molly där hemma i Östersund är för honom.
– Det är det absolut viktigaste man har . Det har gett mig en enorm glädje. Både i privatlivet men också glädjen att åka skidor. Dels har man har inte kraven och pressen på sig på samma sätt längre att jag måste göra de och de.
– Man känner så här att nu är jag här på världscup och då måste jag passa på. Jag kan inte slösa bort tiden genom att försöka vilja var någon annan stans. Att vara här och nu och försöka göra det bästa av varje lopp. Det var verkligen så det blev i vintras. Jag la bort alla krav och försökte bara göra det bästa av varje lopp.

Då har du hittat rätt känsla inför loppen nu. Något som kanske är svårt att få tidigare i livet?
– Man kanske får lite smal bild på vad man håller på med egentligen. Det är resultaten och det är placeringarna och hur långt man är efter eller före som är viktigt. När det inte spelar nån roll längre sen utan det egentligen är vad själva prestationen betyder för en blir det skillnad. Det är det som blivit det viktiga för mig nu.

Om vi ser fram mot VM i vinter då. Är det nån eller några distanser du har i fokus?
– Det är väl klart att femmilen klassiskt är väl det jag har störst chans på. Det känns ju som det är en enorm konkurrens på 15 skejt. Även om jag vet från i år att jag kan vinna såna lopp.
– Ett individuellt lopp borde passa mig bättre men samtidigt vann jag tremil masstart i Nove Mesto så det är ingen omöjlighet. Men jag kommer inte lägga upp satsningen för nått specifikt lopp utan jag kommer försöka göra ett så bra VM som möjligt.

Johans seger i Nove Mesto när han åkte ifrån hela världseliten och kunde gå loss från Dario Cologna på slutet imponerade stort i vintras.

Tänker du tillbaka på det där loppet nu under sommaren?
– Ja, jag hade ju aldrig vunnit en masstart innan. Jag var väldigt offensiv i loppet och fick utdelning på det. Det har man ju med sig, att det faktiskt går. Det är ju också det jag måste göra, jag kan ju inte vänta. Jag måste grilla dom. Om man har det dagen igen så.

Hur många år till håller du på Johan?
– Det är Sochi som är slutmålet nu. Men det är klart sen beror det ju alldeles på hur det går. Man är skörare i kroppen nu för tiden. Man får vara ödmjuk inför dom år, månader och veckor man får hålla på. Så är det ju. Man får göra det bästa utifrån varje dag.