Pajalas seger mot ångesten
Magdalena Pajala var en av de stora överraskningarna i det svenska landslaget den gångna vintern. Men få vet att hon för inte länge sedan led av en fruktansvärd prestationsångest.
Men 22-åringen från Piteå har tagit hjälp av terapi och regelbundna samtal som gjort att hon hittat sin mentala trygghet.
– Mina tunga år har bara gjort mig starkare, säger Pajala i en exklusiv intervju med NSD, där hon också medger att hon nu mr bättre än någonsin och inte ser några gränser för hur bra hon kan bli..
Prestationsångest är en välkänd begrep för många unga idrottare i de flesta idrotter. Höga krav antingen från sig själv eller sin omgivning har knäckt mångha talanger upp genom åren.
Sådana känslor tillhörde länge Magdalena Pajalas vardag. Hennes gymnasietid var stundtals en kamp mot inre demoner.
– För några år sedan var det tungt, andra året på gymnasiet var värst. Jag var alltid rädd för vad alla andra skulle tycka och tänka om jag inte gjorde bra i från mig. Jag hade väldigt höga krav på mig själv, säger Madalena Pajala när NSD träffar henne på Benzeliusskolan i Bensbyn.
In i världseliten
När hon nu plötsligt har fått stjärnstatus efter genombrottssäsongen med deltagande både i OS och i Tour de Ski, samt flera framskjutna placeringar i världscupen och SM-guld på hemmaplan.
– Jag har aldrig fått så här många kramar i hela mitt liv, säger Pajala med ett skratt.
Hon har svårt att förstå att just hon är en idol och en förebild för så många barn.
– Jag är helt chockad, jag har aldrig fattat att det jag gjort är så stort, säger hon och skakar på huvudet.
Det här är ju det hon hade drömt om under alla de svåra åren. Att hon spurtade ner självaste Charlotte Kalla i SM-sprinten på hemmaplan gav eko i hela skid-Sverige.
– Mitt mål med fjolårssäsongen var att ta poäng i en världscuptävling, alltså sluta topp 30. OS var inte ens med i bilden, att bara få åka med var en fantastisk överraskning, säger Pajala till NDS-sporten i Luleå.
Åker för egen skull
Men vägen till framgångarna har alltså varit krånglig och är säkert en historia som många unga känner igen sig i och kan lära av.
– Jag hade väldigt stor prestationsångest och trodde aldrig att jag skulle räcka till. Nu har jag lärt mig att jag åker skidor för min egen skull, för att jag tycker att det är kul, säger Pajala och fortsätter:
– Det är viktigt att förstå att man är samma person oavsett hur det går i skidåkningen. Det låter så enkelt, men det kan vara svårt att få in det i huvudet.
– Till sist fick jag hjälp och började gå och prata med en specialiserad person. Det är jag jätteglad för, det är viktigt att prata om sådana här problem. Nu känner jag mig mycket starkare mentalt.
Går du fortfarande och pratar med någon?
– Nej, men jag har personer runt omkring mig som jag alltid kan prata med om jag behöver, säger 22-åringen i den stora intervjun med NSD.
Starkare efter motgången
Men hon har redan hunnit bli tacksam över den motvind hon har kämpat med tidigare i livet.
– Jag är glad att jag har haft en tyngre period, för det har gjort mig så mycket starkare, säger hon och ler.
Något som hon också visade i skidspåren många gånger i vintras.
Också den gångna vintern bjöd på utmaningar av den tuffare varianten. Som då hon gick ut i täten på andrasträckan i OS-stafetten och inte alls hade formen längre…
– Jag tänkte att det bara skulle vara att hänga på dom andra. Men ganska snabbt kom jag tillbaka till verkligheten (skratt). Jag måste nog inse att jag behöver ytterligare några års träning innan jag är på den nivån.
Sverige slutade till sist femma i stafetten och medaljhoppet försvann redan på Magdalena Pajalas andrasträcka. Vid växlingen hade hon tappat 57 sekunder till täten.
En motgång som skulle kunna knäcka vem som helst. Men inte nya, starka Magdalena Pajala.
– För ett par år sedan hade det varit riktigt jobbigt, och första känslan när jag gick i mål var besvikelse. Men jag kom över det på en halvtimme ungefär och kunde inse att jag faktiskt hade gjort en bra prestation, skriver NSD.
Nästa stora mål är VM i Oslo i februari.
– Om allt går som det ska och utvecklingen håller i sig är ingenting omöjligt. Jag skulle till och med kunna stå på pallen i Oslo, men vi får väl se…