Nu har du varit i Kanada i en vecka. Känner du någon OS-puls, Anders?
– Ja, det börjar kännas att något stort är på gång. Vi har bytt från Skidförbundets kläder till Sveriges Olympiska Kommittés representationskläder. Vi är på SOK:s uppladdningsläger i Mount Washington just nu efter att ha varit i Canmore på världscuptävlingar i helgen som var.

Du kom 22:a på 15 km (f) i Cannmore, 1,12 min bakom segraren Giorgio di Centa. Hur värderar du det resultatet?
– Jag är inte där jag önskat formmässigt, men det har ju som bekant sin förklaring. Sju veckors vila har satt sina spår. Jag ligger lite efter och behöver höja mig några snäpp. Jag har tränat bra nu några veckor, kört dubbla pass och pressat kroppen hårt. Det är en kamp mot tiden, men jag tror och hoppas att jag under OS-perioden hittar formen.

Men ditt resultat i Canmore är väl ändå ganska bra mot bakgrund av att du tränat så kort tid efter sjukdomen?
– Nja, jag har inte varit i den här situationen på många år, att ligga så långt efter i resultatlistan så kort inpå ett mästerskap. Jag vet dock att kroppen brukar ge respons när jag släpper upp träningen. I dag körde jag dubbelpass för sista gången innan OS-premiären den 15:e februari.

Vad tror du att du kan prestera i OS?
– Jag är inställd på att det kan bli tufft inledningsvis och att jag kommer att bli starkare och starkare allt eftersom OS pågår. Jag tänker positivt och ser möjligheterna.

Kan din rutin och erfarenhet av stora mästerskap ge en positiv effekt?
– Visst. Jag älskar atmosfären, trycket när det är skarpt läge. Att ha upplevt det tidigare och vetskapen om jag faktiskt vunnit både VM- och OS-medaljer ger en viss trygghet.

Känner du dig fräsch i kroppen inför OS?
– I stort sett ja. Fast inte helt. Mitt högerben är inte hundra procent. Jag blir lätt stum i det, och genom detta påverkas min åkning. Jag blir stum fortare och får inte riktigt trycket i åkningen. Fysioterapeuterna jobbar hårt med att få igång musklerna i benet. Återstår att se om jag får tillbaka den rätta styrkan, trycket och känslan.

Hur har du det på uppladdningslägret i Mount Washington?
– Fantastiskt. Perfekta spår, massor av snö, bra stämning i laget och en välsmord servicestab. Det finns ingenting att klaga på, annat än att jag helst skulle ha velat vara i bättre form.

Vad gör du mer än tränar?
– Äter gott och vilar. Pelle Lindius och Jenny Fridlund skämmer bort oss med mat flera gånger om dagen. Det är femstjärnigt, kan jag lova. Rena lyxen, faktiskt.

Det sägs att det är snörekord i Mount Washington?
– Idag stack jag ner min 160 centimeter långa stav i snön och den försvann, plus hela armen. Det är gott och väl två meter. Helt otroligt mycket snö.

Längtar du till OS-byn?
– Ja, det gör jag. Jag längtar till OS och Whistler och den speciella magi ett OS bär med sig. Det är något speciellt som ligger i luften och jag är glad att få uppleva detta, trots allt.

Hur tror du det går för Sverige?
– Bra, det är många duktiga åkare i laget. Vi har chans att ta medalj på många distanser. Själv hoppas jag kunna vara med och kriga om pallplatserna under andra halvan av OS. Men allt kan hända. Det brukar aldrig bli riktigt som man tror i mästerskapen.