Här kommer Stefans krönika som en julklapp till skidsverige:

Det finns en tanke som jag återkommande stöter på både inom längdskidåkningen. Både när jag studerar vår idrotts historia liksom samtid, även explicit i samtal uttrycks den ibland. Tanken att damer behöver styras mycket hårdare i deras träning/skidåkning medan herrar mer tillskrivs idealet att vara sin egen tränare. Vad beror den här föreställningen på och fram för allt, varför utmanas den inte mer?

Ser vi historiskt så är bilden av (den manliga)skidåkaren en bild av en individualist som går sin egen väg och själv sätter ramarna för sitt idrottande. Inte nödvändigtvis utan kontroverser men det är något vi accepterar, så är vår förståelse av dom stora (manliga) åkarna. Dom tillåts vara annorlunda. Exempelvis var Wassberg och Svan tidigt under sina karriärer tydliga med att dom styrde sin träning själva. Självklart var ingen av dom enkelspåriga men faller samtidigt väl in i en traditionell roll för den manlig skidåkaren. Den intressanta frågan är varför vi gör sådan stor skillnad på kvinnor och män? Hjältehistorien om den kvinnliga åkaren som går sin egen väg existerar inte i vår skidkultur. Vilket handlingsutrymme har kvinnor? Knappast det vi ger till män.

Sverker Sörlin belyser fenomenet tydligt i sin bok “Kroppens geni” med en episod när en snart 29-årig Marit Björgen valde att styra sin träning mer på egen hand. Åge Skinstad (då chef för längd inom Norges Skidförbund) kände sig tvungen att förklara varför det skulle gå bra.

“Nå har Marit såpass mye erfaring at hun kan foreta egne valg. Denne erfaring har hun mest fra Svein Tore (Samsdal), litt fra Egil (Kristiansen), og dessuten er hun samboer med en verdensmester og olympisk mester”.
Sörlin frågar om Björgen efter ett helt liv som skidåkare först nu kan göra sina egna val.

“Uttalandet underförstår att det fram till dess inte varit givet, kanske ens önskvärt, att hon hade egna åsikter. Att mångårig träning och tävling kan bygga erfarenhet hos varje människa, också en skidåkande kvinna, verkar inte föresväva Skinstad som föreslår att erfarenheten härstammar från två av hennes tränare… och en man i huset som också är mästare”

Frågan är, kan en kvinna vara en auktoritet över sin egen skidåkning?
 
Petter Northug har haft en minst sagt problematisk inledning på den nuvarande säsongen. En artikel på Langrenn.com hänvisar till NRK-experten Torgeir Björn som menar att Northug måste får en fri roll inför VM att förbereda sig som han själv ser som optimalt. En jämförelse görs med hur en Alsgaard lyckades vända en dålig form till succe i VM 2003. Ingen kritik mot slutsatsen, två historiskt bra mästerskapsåkare och förmodligen rätt väg för Northug men när gjordes en liknande bedömning av en kvinnlig åkare? Northug kunskap har vi förtroende för.

Charlotte Kalla hade en i stora bitar mindre bra säsong förra året. Självklart följer därav frågor och diskussioner hur hon ska lösa dessa problem. Hur ser diskussionen ut? Jo den kretsar kring kring hennes träningsupplägg, vem som är hennes tränare, vem som eventuellt skulle kunna var det istället. Det är få röster i debatten som vill lägga hela avgörandet hos Kalla själv. När hon sedan efter säsongen bestämmer sig för att köra ett eget upplägg utanför landslaget är diskussionen liknande. Hoppfull i och för sig men framför allt är frågan om någon kan hjälpa Kalla så att träningen blir rätt. Hon antas behöva bli styrd. Landslaget kommunicerar att dom ska stötta henne så mycket som möjligt. Inte så att vi misstror Kallas beslut men vi tilldelar henne inte någon självklar auktoritet.

Skillnaden för Johan Olsson är slående. Efter att inte tävlat säsongen 15-16 är frågorna, liksom till Kalla, många. Men karaktären på diskussionen skiljer sig minst lika mycket som en tre och femmil. Olsson får själv förklara vad som gick fel och vi tar hans auktoritet över sin egen skidåkning som självklar. Vem han ska ha som tränare är en ickefråga och när landslaget presenterar att han är tillbaka i truppen på våren så kommuniceras vilket viktigt bidrag hans blotta närvaro ger. Ändringar i träningen är ett samarbete mellan Olsson och Rawald. Två jämlika individer.

Det här är inte en krönika som riktar kritik mot vissa individers val i sin skidåkning, det är över huvud taget inte frågan. Dom får, som framgångsrika skidåkare, här tjäna exempel för en genusstruktur som fortfarande starkt påverkar vår idrott. Men konsekvensen är att kvinnliga skidåkare som behöver en stor personligt frihet begränsas medan manliga skidåkare som behöver mycket stöd lämnas utan det. Dessutom löper vi en risk att kvinnliga skidåkare förväntas passa i i en roll där dom är tydligt underordnad (oftast manlig)tränare, med dom problem som följer för aktiva som inte passar in i den mallen. Kanske är det inte ens en fråga om kön bland toppåkare utan mycket mer om individuella behov. Men som det är nu sätter våra föreställningar kvinnor och män i olika fack.

Det vore skönt om utvecklingen kunde gå så långt att även en kvinna kunde betraktas som en auktoritet över sin egen skidåkning. Och är det orimligt att se ett samband med den stora frånvaron av kvinnliga ledare/tränare på toppnivå? Ytterligare en position inom längdskidåkningen där kvinnor inte ges någon auktoritet.

Stefan Ekman

Gästkrönikören Stefan Ekman, Strömsbergs IF, är en vanlig syn i spåren på svenska långlopp. Stefan är utbildad samhällsvetare och intresserar sig för att reflektera över vår kära sport längdskidåkning. FOTO: erikwickstrom.se.