Vid fredagens SM-stafett för damer räknades bara 11 lag in i startlistan. Det tänder inte media och publik när det blir minuter mellan lagen och så få är med.
Norge hade sina NM-stafetter i januari och de gick givetvis direkt i TV, precis som helgens tre dagars FM-tävlingar i Finland. I Norge ställde 46 lag upp i damstafetten, mer än fyra gånger så många som i Sverige.
I de finska mästerskapen var det 32 damlag över 3×5 kilometer, också det nästan tre gånger så många som i Åsarna…

Över 100 NM-lag
Största skillnaden hittar vi i herrstafetten. Där var det 100 lag i norska mästerskapen, mot 22 i svenska. I Finland åkte 61 lag, men där har man fyra åkare i varje lag mot tre i Norge och Sverige, vilket med tremannalag skulle ha inneburit 81 lag.
Jag har tittat på deltagarsiffrorna i dam- och herrstafett, samt damernas tremil och herrarnas femmil, som alla tre länderna körde den gångna helgen.
Sverige ligger sist vad gäller deltagare på samtliga distanser…

21 damer på 30 km
Även tremilen i Åsarna lockade ett rekordtunt startfält med endast 21 damer som gick i mål.
Norge hade gemensam start och 48 damer körde, varav 45 fullföljde.
I Finland åkte man som i Sverige med individuell start, men här sände TV direkt och media var genast betydligt mer intresserade. 54 damer startade, 51 kom i mål i Kontiolahti utanför Joensuu.

Dubbelt på femmilen
Norge hade nästan dubbelt så många deltagare på femmilen som Sverige. 120 herrar, mot 65 på SM. Enda skillnaden var masstart i Norge, mot individuell start i Åsarna.
I Finland kom hela 138 åkare till start på femmilen, varav 121 fullföljde.
Varför har då deltagarantalet i Sverige rasat så enormt…?
Jag har inga goda svar, bara några teorier.

Media påverkar
Givetsvis påverkar media, och som min föregångare här på sajten Torbjörn Nordvall också har påpekat många gånger, så är intresset ett helt annat i Norge. Det är främst för att längdåkningen bevakas på ett helt annat sätt än i Sverige.
Finland har också många av de samma likhetstecknen som Norge och det är otänkligt med finska mästerskapen utan direktsänd TV. I Norge gick första delen direkt, precis som i Sverige.
Men man är också bättre på att bevaka under hela säsongen.
I Sverige hänger man på när det blir segrar. Som när Charlotte Kalla vann Tour de Ski eller nu i helgen när Helena Jonsson vann världscupen i skidskytte.
Plötsligt hade varje tidning en egen skidskytte-expert – journalister som jag aldrig har sätt på en världscuptävling utanför Skandinavien…
Men när Kalla eller Jonsson blir fyra två-tre helger i rad står det inget i tidningarna – det gör det däremot i Norge och Finland, även om man inte vinner någon helg.

Flera orsaker
Det här är bara en orsak, det finns andra också – som att halva Sverige (där de flesta bor) haft gröna vintrar i alldeles för många år och den yngre generationen är betydligt mer intresserade av andra sporter.
Och att till exempel idrotter som ishockey och alpint står starkt här, vilket de inte gör till exempel i Norge. I Finland är ju hockey stort, men inte alpint på samma sätt.
Jag får också mail från foräldrar som tycker att längdskidåkning är en för dyr sport med utrustning både för klassisk och fristil, valla och träningsläger. Det är ett allvarligt problem som skidförbundet måste lösa – rekryteringen måste bli bättre om Sverige ska hänga med i åren som kommer.
Just nu ligger vi långt efter våra grannar vad gäller bredd både på dam- och herrsidan.