På senare del av vintern har det nästan varit omöjligt att få tag i nya skidor i Sverige. Ett tecken på att många som inte åkte skidor på länge nu har tagit chansen. Också ett velbehövligt tecken på att en hårt prövad bransch som skidindustrin varit genom flera år äntligen andas lite luft igen!
Faktum är att Sverige skulle behöva öka bredden. Deltagarsiffrorna på SM, JSM och USM är inte imponerande och bör få skidförbundet att ta ytterligare tag i rekrytteringsarbetet.

OS en överraskning
Jag är den första att medge att jag hade fel när det gällde dom svenska chanserna på OS. Samtidigt så var dom svenska framgångarna i Whistler en överraskning för fler än mig…
Det var mycket som imponerade i dom kanadensiska spåren. Att man kunde bryta förbannelsen och efter 22 år åter igen ta hem herrstafetten var för mig höjdpunkten. Alla fyra åkare gjorde precis vad dom skulle och Sverige var faktisk överlägsna.
Marcus Hellner har utvecklats betydligt snabbare än vad jag hade trott. Hans vinnarskalle och förmåga att ta ut sig kommer att ge flera medaljer än dom vi fick se i OS.
Att Charlotte Kalla skulle ta hem tio kilometer fristil var kanske den minst överraskande segern för Sveriges del. Å andra sidan kom Anna Haag hem med två silvermedaljer, en tjej som innan säsongen inte varit på pallen i världscupsammanhang. Det var en överraskning.
Om Anna varit frisk hade Sverige också tagit medalj i damstafetten. Nu var det nära, även om Magdalena Pajalas ”bäst-före-datum” tyvärr gått ut innan OS. Och trots att Ida Ingemarsdotter kämpade som ett lejon när hon slängdes in på slutsträckan som reserv.
Mina tankar gick där och då till Sara Lindborg som fick vara med om segern i världscupen i Beitostölen, men skadades och missade en trolig plats i just det här laget.

Sprintåkarna missade – igen
Den enda misräkningen i OS var sprintåkarna på herrsidan, där ju Emil Jönsson var största medaljhoppet. Nu missade han för andra gången i mästerskapssammanhang på två år och måste därför tåla kritik för det.
Men Emil vann sprintvärldscupen och var ensam svensk som körde hem en av kristallkulorna. Det visar att han över hela säsongen var världens bäste sprinter – även om det uttalade (och enda) målet innan säsongen var just OS…
Han bjöd oss dock på flera otroliga sprintfester. Jag hade glädjen av att följa dom flesta på plats. Bäst kommer jag ihåg segrarna i Canmore och Drammen.
På tal om hjältar: Norge vann teamsprinten där Emil fick kasta in handuken. Öystein Pettersen och Petter Northug hämtade medaljerna, men den riktiga hjälten var egentligen Ola Vigen Hattestad. Fjolårets dubbla världsmästare var given i laget – individuell fyra dessutom. Men han kände sig 99% frisk och lämnade över platsen till Pettersen.
– Jag hade kunnat åka, menade Hattestad.
Vem gör något sådant frivilligt?

Härliga skidfester hemma
Och OS-framgångarna verkade smitta av sig på svenska folket. Vasaloppet var som vanligt fulltecknat och i spåren mellan Berga by och Mora utkämpades som alltid tusentals matcher på olika nivåer.
När det väl drog ihop sig till segerfight så var det Jörgen Brink som spurtbesegrade Daniel Tynell – två svenska åkare. Dessutom en härlig revansch för Brink’en efter stafettmissen på VM 2003 som han fått leva med sedan dess.
Svenska Skidspelen i Falun var också världscupfinal. Nu börjar folk förstå reglerna som ifjol var oklara för den här finalhelgen. Men det var nog hellre dom svenska OS-framgångarna och den fina vintern som gjorde folkfesten på lördagen.
Tankarna gick tillbaka till femmilen under VM 1993 då Torgny Mogren vann guld inför ett fullsatt Lugnet.
Nu håller falufolket tummarna för en ny VM-fest 2015. Den 3 juni avgörs det i Turkiet.
Insiders jag har pratat med tror att Falun är favorit att få tävlingarna!
Då glömmer man gärna att det regnade under skidspelsfredag och att det var nästan snöstorm under söndagen…
Det här var bara några minnen från vintern 2009-2010, en av dom bästa både snömässigt och resultatmässigt på väldigt, väldigt länge.