Jag saknar främst att ingen har diskuterat det som i mina ögon är viktigast i utvecklingen:
DRAMATURGI…
Det är inte spännande att se 40-50 åkare i en grupp åka i två timmar för sedan att göra upp under tio intensiva minuter på slutet.
Det är heller inte spännande att se två killar i par åka stafett tillsammans med nio andra lag som alla väntar på sista sträckan innan något skall hända.
Det är inte spännande att se på en TV-sändning där producenten inte har en aning om sporten han skall visa till publiken.

Vad är det då som är spännande…?
Jo, tro det eller ej, att vänta är det som är spännande.
Det är det vi “gamlingar” har växt upp med och som gjort att vi blev intresserade i den här sporten. Som när den norska VM-producenten 1966 i Holmenkollen låg på samma bild i fyra minuter och 38 sekunder och väntade på Gjermund Eggen och hans tredje guld.
Kommentatorn Jarl Höysäters röst och bilden på granen och klockan som tickade sitter fortfarande på näthinnan. Den sekvensen används än idag av ledande producenter i NRK när de skall berätta om dramaturgi…
Att i efterhand berätta vad som egentligen HÄNDE är inte spännande om folk själv ser det i nutid.

Men med masstarter, skidbyten och allt vad man nu håller på med, så måste man hitta andra element för att få fram dramaturgin.
Det är här man förlorar mot skidskyttet, som har en inbyggd dramaturgi i skjutningen. Därför kan man alltid vända resultaten upp-ner inom få sekunder – något som nästan aldrig händer i längdåkning, där det mesta är förutsägbart med dagens tävlingssystem.
I mina ögon är det bara den individuella sprinten som har tillfört något extra för publiken. Skidskytte har blivit en arenaidrott, längd har inte klarat av det.
Det hjälper inte med storskärmar, TV-produktion och öltält om idrotten i sig är tråkig.

Längdåkningen saknar också till viss del riktiga profler som kan hjälpa sportens popularitet. I Sverige har vi en betydlig mer uttalad vinnarkultur (åtminstone på SvT och storstadstidningarna) än i våra grannländer Norge och Finland. Där följer man skidåkning med stort intresse även om man blir fyra flera veckor i rad. Här rendyrkar vi vinnare och media tappar snabbt intresset om vi inte vinner.
Charlotte Kalla orsakade en boom i intresset med sin Tour de Ski-seger. I Norge har man Petter Northug som med sina fräna uttalanden alltid säger något oväntat. Det är typer som kan få den här stjärnstatusen.
Men det vill till att de segrar. Ett par dåliga säsonger och de hamnar snabbt i kategorin där det redan är trångt med bra idrottare, men inga megastjärnor.

Givetvis är jag överens med ”Pølsa” om att mycket kan göras för att öka intresset. Han är inne på flera viktiga element, men för FIS är huvudproblemet att man inte äger marknadsrättigheterna till sina egna tävlingar, så som IBU gör det i skidskytte.
Därför kan man heller inte styra TV-produktionerna, arenaproduktionerna och annat som är till för publiken på samma sätt som man gärna vill (förhoppningsvis) göra.
Istället är det de enskillda skidförbunden som har ansvaret och de får i regel ett evenemang där ekonomin redan från början trycker dom under vattnet. Skall man i tillägg göra en arenaproduktion och en påkostad TV-produktion som tillsammans säkert kräver miljonbelopp, ja, då säger det sig själv att man inte har några arrangörer i framtiden.
Jag har i alla mina år i branschen efterlyst en “TD2” som ansvarar för att kvalitetssäkra just bitar som TV-produktionen, arenaproduktionen och annat som är till för publiken och inte för de aktiva. Men det är få som har den kompetensen och vem skall betala…?

Ett annat problem är givetvis också att det mesta av idrotten fortfarande bygger på frivilligt arbete. Jag tror att det i framtiden vill tvinga sig fram ett affärsmässigt tänkande där olika bolag driver världscup och liknande.
Men det tänket är tyvärr inget som de som bestämmer delar med mig, tror jag åtminstone…
Ser bara på det som jag jobbar med: Arenaproduktionen. Skall vi utveckla den i världscupen måste vi göra hela världscupen, jobba på somrarna med att utveckla nya elementer och använda all vår erfarenhet att förbättra det som publiken vill ha. Men något sånt avtal går inte att få med den rättighetsmässiga situationen som råder och nu har jag efter mer än 15 år i världscupen tappat tron på att vi någon gång skall få det…
Jag saknar också i många tillfällen folk i ledande positioner med bakgrund och utbildning från näringslivet. Idag är det i stort gamla skidåkare som torkar av svetten, tar av startnumret och sätter på sig skjorta och slips. Därefter skall man plötsligt leda en miljonindustri som internationella skidtävlingar är idag…

”Pølsa” nämner det katastrofala för-VM i Liberec. Han har helt rätt, vilka lockades att åka dit efter de TV-bilderna…??? Och hur kan det norska skidförbundet tillåtas ta bort den bästa tävlingen på hela säsongen, nämligen sprinten i Drammen som används som en mal på hur det kan göras…???
Obegripligt i mina ögon, även om både landslag och TV-crew får det lite bråttom till påföljande tävlingar i Trondheim.

Vad som är ännu värre är utvecklingen i skid-SM, Skandinavisk cup och Sverige-cup. Vem vet vad som händer och var det här försiggår…?
I mitt arbete med att skriva “Nordic Ski- and Biathlon Guide” varje år är det ett rent helvete att ibland hitta sammanlagda resultat från t ex FIS Marathon Cup, Skandinavisk Cup eller nationella cuper i olika länder.
Hur skall man då locka sponsorer till sådant…?
Langd.se har tillsammans med vår systersajt langrenn.com i Norge flera förslag på hur man kan förbättre det här. Vi har bjudit in förbundet i Sverige till ett möte, men tyvärr har man än så länge inte visat något intresse.