Hedda Bångman inledde årets säsong starkt, men en olycklig incident under La Venosta Criterium före jul innebar att drömmarna om en framskjuten placering i Marcialonga får skjutas på framtiden. Här skriver Bångman om skadan, den häftiga Marcialonga-banan och om att följa helgens lopp från stakmaskinen.

”Det är sista söndagen i januari 2023, jag sitter på kanten vid en fontän i Cavalese med en kaffe i handen. Solen strålar och värmer upp mina kalla kinder. 

Jag har precis avslutat mitt tredje Marcialonga och är så där härligt trött i kroppen som man blir efter ett långlopp men också en gnutta besviken över resultatet. Jag hade en målbild och dröm om att vara högre upp. 

Besvikelsen går snart över till en tydlig målbild om att nästa säsong ska jag vara en starkare stak-åkare och förhoppningsvis placera mig högre upp. 

Under sommaren och hösten har jag visualiserat mig själv staka genom Val di Fassa och upp till Canazei, detta genom de brantare och de flackare partierna, en bana där det handlar om att anpassa tekniken efter terrängen. 

Sista stigningen upp till Canazei avslutas med en sprint som får mjölksyran att spruta, precis som på intervallpassen. 

Efter Canazei vänder det nedåt och mot mål, där handlar det om att åka stort och kraftfullt, att parera skidorna i så hög fart som möjligt genom de pittoreska norditalienska byarna. 

Den frostbitna och kyliga morgontemperaturen med hårda spår vid starten övergår fort till plusgrader när vårsolen stiger över bergen och gassar ner över Val di Fiemme. Snön förvandlas till en sorbetliknande konsistens.  Det anrika loppet avslutas med den berömda Cascata – 3 kilometer uppför med en genomsnittslutning på 12 procent för att slutligen korsa mållinjen i Cavalese efter 70 kilometer. Möjligheten att visualisera hela sträckan i detalj gör att jag känner mig väl förberedd för loppet.  

En vecka före jul i december 2023, sitter jag i undersökningsrummet på sjukhuset i den autentiska byn Santa Maria i schweiziska Val Müstair. Det var ett ögonblick, en tiondels sekund och hela min plan för säsongen ändrade riktning. 

Jag har precis fått se röntgenbilderna på min ömmande fot efter kraschen i loppet i Val Venosta. 

Ögonen fylls av tårar samtidigt som jag snabbt räknar veckorna till Marcialonga och konstaterar att det är sex veckor kvar. Röntgenbilderna visar en tydlig fraktur i distala fibula. Min envisa, viljestarka och optimistiska sida får mig för en kort sekund att på riktigt tro att det är möjligt att stå på startlinjen i Marcialonga 2024, men den rationella sidan tar snabbt över och jag inser att drömmen om att få till det där pang-loppet i årets upplaga av Marcialonga har gått i kras. 

Samtidigt tittar läkaren mig djupt in i mina tårfyllda ögon och säger ”It’s gonna take time.” 

På söndag avgörs den 51: a upplagan av Marcialonga och jag kommer hoppa på mina kryckor till stakmaskinen i gymmet för att följa loppet. 

I mitt huvud stakar jag starkt i klungan och när det närmar sig sprinten i Canazei så kommer wattantalet att öka drastiskt. Det var inte så jag visualiserade loppet i somras att mitt Marcialonga skulle bli på distans i en stakmaskin. 

Men livet är oförutsägbart och allt går inte att förutspå. Förhoppningsvis sitter jag vid fontänen i Cavalese 2025 och känner en stolthet och glädje över den resa jag gjort till målet, där jag tagit mig igenom oförutsebara motgångar. 

Oavsett uppfyllda målbilder så är Marcialonga en höjdpunkt och ett lycka till, till alla er som får möjligheten att starta i årets lopp.