Under en vecka 1988 hann Karin Värnlund både med att bli historisk första vinnare av Tjejvasan samt dela just kransen i en av Vasaloppets mest episka målgångar någonsin. Här Karin Värnlund-Bäcklin om beslutet att åka premiärupplagan av Tjejvasan, boendet vid sidan av spåret och tankarna när hon bars över mållinjen.

28 februari 1988 var det dags för premiär. En av de 1 550 deltagarna vid starten i Oxberg var junioren och hemmaåkaren Karin Värnlund.

— Jag minns inte när jag bestämde mig för att köra premiären av Tjejvasan, men det var ju en tävling som arrangerades av Mora som var min klubb och det verkade spännande att åka tre mil, vilket jag inte tror att jag hade tävlat på tidigare, säger Karin som numera heter Värnlund-Bäcklin, som under det här året pluggade på skidgymnasiet i Sollefteå.

Målsättningen med säsongen var att slå sig in i den svenska JVM-truppen men efter en bra höst fick hon bekymmer med överträning och fick därmed inte till det sista juniorår som hon önskat.

Men det skulle onekligen bli en säsong att minnas; och specifikt då den där veckan i månadsskiftet februari-mars.

— Vi har stuga i Hökberg alldeles intill Vasaloppsspåret. När jag var liten gick spåret på vägen intill vårt hus så då kunde vi inte ta bilen hela vägen fram. Jag har åkt väldigt mycket i Vasaloppsspåret från det att jag var liten så jag känner till terrängen väldigt bra, säger Värnlund som var i spets på premiärupplagan av Tjejvasan i princip från start.

Hon var solo när de passerade stugan i Hökbergs fäbodar och en timme, trettiotvå minuter och trettiotre sekunder efter starten passerade hon mållinjen som premiärvinnare av Tjejvasan. Hon fick då kransen av elvaårige kransmasen Axel Jungwald.

En vecka senare var det den historiska Tjevasasegrarinnan som stod där på upploppet med en krans i handen. Och detta skulle komma att bli den kanske mest uppmärksammade målgångsbilden i Vasaloppets hundraåriga historia:

— Jag minns att jag på förhand var mest stressad över att det skulle kunna komma många åkare in på upploppet samtidigt. Men jag vet att jag fick höra att bröderna Blomquist hade gått loss och när de började närma sig trodde jag att jag skulle få lägga kransen på någon av dom efter målgång, säger Värnlund-Bäcklin.

Men så blev som bekant inte fallet.

Just innan mållinjen stannade Anders och Örjan Blomquist upp och tog upp kranskullan på sina axlar och åkte gemensamt över mållinjen.

Efter vissa diskussioner stod det klart att bröderna fick dela på segern:

— Jag blev överrumplad, precis som alla andra, och jag tyckte mest synd om dom att de skulle bära mig över mållinjen. Jag tänkte att det måste ju vara jättetungt för dom som stakat sig hela vägen, skrattar Värnlund-Bäcklin som året efter premiärsegern gjorde vad hon själv ser som sitt bästa lopp i fäders spår.

Detta då hon under en Tjejvasa som präglades av nollgradigt väder och ymnigt blötsnöande åkte in som tvåa bakom Marie Johansson (numera Svan).

Det blev ytterligare något lopp på elitnivå innan hon som 21-åring valde att lägga elitkarriären på hyllan.

Vilken är din relation till långlopp och skidåkningen i dag?
— Jag åkte den kortare varianten på Marcialonga för något år sedan, och jag övertalade min man om att vi skulle åka Nattvasan gemensamt för något år sedan. Det var häftiga upplevelser, men jag bor numera i Värmland och vi har inte så mycket snö, och jag åker inte och ”jagar snö”, men när jag får tillfälle att åka så gör jag det gärna, säger Karin Värnlund-Bäcklin.