Stakning och långlopp har under det senaste decenniet blivit synonymt. Men 1994 ansågs Staffan Larssons niomilastakning i Vasaloppet vara ”galenskap”. Här berättar Larsson om bakgrunden till stakningsvalet; om den mörkade målsättningen och om synen på dagens stakning.

2013 blev Jörgen Aukland historisk genom att vara den förste segraren i Vasaloppet som gjort det utan att ha använt fästvalla.

19 år tidigare var Staffan Larsson den förste elitåkaren (åtminstone som haft någon framträdande roll i loppet) som stakade de nio milen mellan Berga by och Mora.

Men faktum var att Moraåkaren Staffan Larsson hade helt andra planer för vintern 1993-94. 

Han var en del i det svenska landslaget och hade siktet inställt på att styra bilfärden på Vasaloppsvägen i riktning Sälen, men när han passerat startplatsen i Berga by på vänster sida efter en dryg timmes körning skulle han fortsätta ytterligare ett par timmar västerut.

Slutmål på resan var Lillehammer och de olympiska spelen där i februari 1994.

Men under ett träningspass 25 september spolierades de planerna:

— Jag och några klubbkompisar var ute och sprang. Det var en spång som inte satt fast, så när den ”hoppade upp” och jag landade med fullt utsträckt ben bröt jag benet åt fel håll. Jag lindade stenhårt och när jag satt där och väntade på transport hem trodde jag fortfarande på att jag skulle kunna åka till Ramsau på läger påföljande vecka. Det var som en chock när läkarna berättade om benbrottet, säger Larsson.

Men redan under sjukhusvistelsen hann han med att bestämma om vinterns mål och att börja träna för detsamma.

Planen: att debutera i Vasaloppet.

Förflyttningsmetod: enbart stakning.

— Jag har aldrig tränat så mycket i hela mitt liv som under de här månaderna. Utöver styrketräningen blev det sittande i en handikappkälke från att snön kom, men 3 januari kunde jag åka skidor för första gången.

Några veckor senare vann han seedningsloppet Evertsbergsrännet och säkrade därmed en plats i elitledet på Vasaloppet, och på Skinnarloppet ytterligare någon vecka senare hade han inga problem att hänga med täten på alla partier bortsett från de korta springbackarna.

— När jag fick de svaren förstod jag att jag med ett bra lopp skulle kunna vara med väldigt långt fram i Vasaloppet. Kanske allra allra längst fram. Men det var inget som jag talade om för någon, säger Larsson.

Väl på Vasaloppssöndagen var Staffan Larsson först in i den första backen, där han samtidigt som alla andra diagonalar står och dubbelstakar.

”Det där ser ju fruktansvärt jobbigt ut”, konstaterar och kommenterar Christer Ulfbåge i SVT:s direktsändning.

Staffan Larsson såg startbacken som loppets klart mest utmanande del, och hade en vecka tidigare varit där och testat backen, detta tillsammans med pappa Hans-Erik (tidigare VM-åkare för Sverige och som dessutom stod i elitledet 1994):

— Det där testet med pappa gjorde att jag förstod att jag fixade backen och att jag inte skulle tappa så mycket, säger Larsson som när det väl var skarpt läge den första söndagen i mars 1994 var ikapp tätduon efter Smågan och i körningarna mot Mångsbodarna gick en med knäskydd försedd Larsson loss.

Väl där kastade han den extrastav han hade haft på ryggen under inledningen av loppet:

— Jag var rädd att bryta en stav i första backen, hade jag gjort det hade loppet varit kört. Jag hade faktiskt som mål att vara först till Mångsbodarna, säger Larsson.

Men han skulle vara ensam i täten klart längre än så. 

I Evertsberg var han 1.42 före närmast konkurrent, och när han fortfarande var i ledning i Lundbäcksbackarna (drygt tre mil från mål) började han tro på seger.

Men en trio ledd av slutlige vinnaren Janne Ottosson (läs mer här) kom ikapp i Hökberg och med 16 kilometer kvar att åka fick han släppa.

Det blev femte plats för Staffan Larsson, detta knappt fyra minuter från segern.

Men det var också ett första tecken på att stakningen var framtiden:

— Det var ingen som trodde att detta var möjligt, och jag betraktades väl som en dåre där jag stod och högg i första backen. Men jag tror att jag ändrade synen på stakningen och att fler valde att staka mer efter detta. Jag vet att jag tänkte att jag skulle ”offra” min sista vinter som elitåkare för att se hur bra det går att bli på stakning. Men jag trodde då att min största chans att vinna Vasaloppet var med fäste. När det sen var dags för min sista vinter som elitåkare hade stakningen redan börjat slå igenom, så det blev aldrig någon sådan satsning, säger Larsson som kom att ha huvudrollen i flera Vasalopp.

Här på langd.se kommer du senare i veckan att få läsa om Staffan Larsson minst sagt aktiva delar i Vasaloppet såväl 1998 som 1999. Detta i vår serie långloppslegendarer.

Här är tidigare artiklar i serien Långloppslegendarer
Ernst Alm
Sven-Åke Lundbäck
Karin Värnlund
Jan Ottosson
Håkan Westin
Sofia Lind
Arthur Häggblad