Hon har precis avslutat sin första säsong i Ski Classics. Men Malin Börjesjö har, till skillnad från många andra, gjort det i ett italienskt team. Här berättar 25-åringen om de två åren i USA, om lagkänslan på den amerikanska collegeserien och om gymnasiekontakten som tog henne till i Team Internorm-Trentino-Zorzi Max by SZ.

Malin Börjesjö 25, valde att gå en annan väg än de flesta andra när hon för tre år sedan flyttade till USA. Detta för att kombinera collegestudier i matematik med skidåkning. Där fångades Malin av den lagkänsla som genomsyrar den amerikanska collegeidrotten, så när hon återvände till Sverige sökte hon sig till Ski Classics i hopp om att finna något liknande. Hon beskriver varmt sin tid vid Northern Michigan University och tycker att det är ett bra alternativ att söka sig till USA om man vill kombinera studier med en fortsatt satsning på skidåkning.         

Det här är din första säsong i Ski Classics, vad har varit den största skillnaden jämfört med att åka traditionellt?

– Den största skillnaden är att du måste tänka på fler saker. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka så fort man kan, nu ska jag ha mitt vätskebälte och gelen och jag behöver tänka på när ska jag ta dom och så. Sen måste du vara med i hjärnan även fast du är trött. Man måste vara aktiv, ”nu går det ett tåg nu är det någon som kör fort”, då måste du vara med på att lägga lite krut så att du kan hänga med i en utbrytning och veta att nu kommer jag vara jättetrött ett tag men sen kommer tempot lugna ner sig lite. Det var väldigt utmanande.

Hur skulle du sammanfatta din säsong, är du nöjd med vad du har åstadkommit?

– Över lag är jag ändå nöjd med min säsong, det är ju som sagt första säsongen. För min del var en stor utmaning att jag inte hade någon koll på banorna. Det är svårt när man ska köra ett lopp som är fem mil och vi kommer till tävlingsplats två dagar innan, då får man välja strategiska delar som du kör igenom.

– Mitt i säsongen fick jag Corona så jag missade två lopp. Jag missade La Diagonela Och Marcialonga. Marcialonga var ju vår hemmabana så det var fruktansvärt tråkigt. Efter det kom jag igång ganska bra och det var perfekt tajming för att känna mig toppad till Vasaloppet och det är lite hemmaplan för mig så det var skönt.

Hur kommer det sig att du hamnade i Team Internorm-Trentino-Zorzi Max by SZ?

– Min gamla rumskompis på gymnasiet i Mora var redan med i teamet så jag hade redan lite känningar i teamet innan den här säsongen

Hur har det varit att vara med i ett italienskt team?

– Det har varit en väldigt intressant säsong för att det uppenbara är ju språkbarriären och den har varit ganska påtaglig. Jag har försök lära mig lite mer italienska så att vi kan göra oss förstådda men vissa i teamet är väldigt bra på engelska och så vi har några som kan översätta. I övrigt har det fungerat jättebra. Det är väldigt god mat som man får med sig på tävlingar. Dom är fantastiskt duktiga på att laga mat så energin är alltid påfylld.

Hur har det fungerat med stöttaparaten runt teamet?

– Till skillnad från de svenska teamen har vi en klart mycket mindre stöttaparat. Vi har alltid bara med oss en vallare och vår vallare har inte möjlighet att valla alla våra skidor på morgonen. Det är logistiskt omöjligt för det är många som tävlar med bara en vallare. Vi har absolut inte samma möjligheter som dom svenska och dom andra stora teamen. Med tanke på det måste jag säga att teamet gjort det otroligt bra.

– Jag har lärt mig att beskriva hur skidorna är på italienska så att det blir lättast med översättningen. Jag och vår vallare har lärt oss att förstå varandra.

Hur ser du på framtiden nu, blir det ett till år i Ski Classics?

– Ja, det är planen just nu. Det är obestämt för tillfället men jag har en konversation med teamet.