Torsdagen den 21 oktober slipade Björn Sandström på spurtegenskaperna tillsammans med lagkamraten Johan Häggström, men mitt under passet satte han staven mellan benen och föll handlöst ner mot marken.

Som elitskidåkare vet 27-årige Sandström att man ibland får man smaka på den hårda asfalten men detta fall blev tyngre än alla tidigare fall i Piteå elit-åkarens karriär.

– Jag for till akuten direkt men röntgen visade inget, säger Björn Sandström.

Vid den först bedömningen trodde man att det var en kraftig stukning och därför valde ändå Björn att åka på det stundande landslagslägret.

– Jag tränade på där med kraftig lindning, mot slutet av lägret blev jag sjuk. Något som jag i efterhand tror var tur.

Skadan blev inte bättre av vila och därför valde Björn att undersöka sig igen.

– När jag blev frisk gjorde jag en ny undersökning och fick en skiktröntgen, berättar Sandström.

Det visade sig att Björn hade en fraktur i handflatan

– Det var hamatum-benet som hade gått av. Det är en ganska ovanlig skada.

Först började en tid av ovisshet, Björn hade två val. Ett alternativ är att härda ut till och med OS och sen ta tag i skadan efter det. Det andra alternativet var gips och det skulle innebära spolierade chanser att ta en OS-plats.

– Om jag hade chansat och satsat mot OS hade det funnits en risk att nästa säsong skulle ryka. Läkarna rekommenderade starkt att jag att jag inte skulle göra så.

En risk som Björn inte ville ta. Istället riktade han in sig på rehabilitering och skaffade hunden Inger tillsammans med sambon Lina.

– Vi skaffade den via organisationen Hundar utan hem.

För övrigt från samma organisation där Anna Dyvik skaffade sin hund.

– Vi hade tänkt på det en längre tid och i samband med skadan blev det ett ganska bra tillfälle att ta vara på den möjligheten, berättar Sanström.

Björn Sandström med hunden Inger. Foto: Privat.

Valpen som är en Husky kommer från trakterna kring Sveg där den tidigare familjen inte skötte om hundarna. Något som fick grannarna att ta till lite väl drastiska åtgärder.

– Det är en galen Hillbilly-historia, föräldrarna till Inger blev skjutna av grannar som hade tröttnat på de lösspringande hundarna.

Hunden har varit ett sätt att få tänka på något annat under skadeperioden som stundtals varit mentalt påfrestande.

– I början var det ovisst men när man väl vet är det skönare mentalt, det suger att OS-chanserna försvann men det var skönt att slippa ovissheten.

I januari åkte gipset av och äntligen kunde Björn återigen träna som sina skidande kollegor.

– Det var verkligen ingen wow-känsla men skönt att kunna få åka tävlingar igen.

Det blev både Sverigecup och Skandinavisk cup för Björn men det var först under SM-veckan det lossnade rejält.

– Så kan man nog säga. Jag ville vinna SM-touren men den förlorade jag med en poäng mot Fredrik Andersson. Sedan ville jag ha ett guld.

Så du är inte nöjd med dina två individuella silver?
– Det är jag jättenöjd med. Det var också kul att jag fick medaljerna när många starka var med på startlinjen, säger Björn som nu laddar för långlopp till helgen.

– Jag ska åka Lofsdalen Epic och sedan blir det Smart Energy Cup och Fjälltopploppet, säger Björn, som redan nu har siktet inställt på nästa säsong.

–  Det stora målet är VM i Planica och jag vill vara topp tio i världscupen. Jag behöver ta kliv för att ta mig till det målet. Jag vill inte åka på den nivån jag är nu i fem år till.  Jag vill lyfta mig kraftigt, avslutar Björn Sandström.