Den 20:e upplagan av Tour de Ski är över. Det är en månad kvar till OS i samma spår. Vad lärde vi oss egentligen av Tour de Ski med tanke på det som väntar? Vår Senior Editor Kjell-Erik Kristiansen sammanfattar och reflekterar efter touren i en krönika.

Tour de Ski är över. Den 20:e upplagan är historia. Om en månad avgörs de olympiska spelen i samma spår. Så vad lärde vi oss egentligen av Tour de Ski med blicken riktad mot det som väntar?

Se också: Veckans program och TV-tider för längdskidor och skidskytte

Kläbo – och risken för ett tråkigt OS

Johannes Hösflot Kläbo skrev historia. Han tog sin femte seger. Han blir historisk i nästan allt han gör just nu. Risken är att OS i Val di Fiemme kan bli rejält tråkigt på grund av Kläbo.

Det anses som näst intill omöjligt att kopiera de sex gulden han tog vid VM i Trondheim förra säsongen. Men så överlägsen som han är kan han göra det även i OS.

Norges lyxproblem – som kan bli kostsamt

Norges dominans på herrsidan har inte minskat – snarare tvärtom. Nu kastade man in nya namn som Mattis Stenshagen och Lars Heggen, samtidigt som en pånyttfödd Emil Iversen var bättre än någonsin.

Förmodligen hade Norge kunnat ställa upp med tre herrlag i OS som alla varit bättre än, eller åtminstone i nivå med, det näst bästa laget. Problemet är att de norska åkarna kvalificerar ihjäl sig och riskerar att få problem med att komma till OS i toppform.

Som många säger: Vad mer ska Emil Iversen göra för att bli uttagen? Nu skulle han behöva tiden fram till OS för att ladda batterierna, hitta en ny toppform och göra sitt livs OS.

I stället ska han kämpa mot Krüger, Fjorden Ree och de andra i ett stenhårt NM i Steinkjer. Låt oss säga att till exempel Fjorden Ree vinner två NM-guld. Ja, då har landslagsledningen verkligen rört till det och skapat problem som hade kunnat undvikas.

Diggins – och tomrummet hon lämnar efter sig

På damsidan är Jessie Diggins drottningen av Tour de Ski. Det är imponerande hur målmedvetet hon arbetar mot de mål hon har satt upp. Hon klagar nästan aldrig, har ett humör som de flesta andra åkare aldrig upplever och en unik förmåga att gräva djupare än någon annan.

Men vad händer sedan när Diggins nu slutar efter den här säsongen? Det amerikanska damlagets bredd är sämre än på länge.

Diggins blir farlig i OS, särskilt när de på förhand tuffaste konkurrenterna visar svaghetstecken. Värst ser det ut i det svenska laget. Frida Karlsson och Ebba Andersson är båda långt ifrån den form de hade under VM i Trondheim. Det är kort tid att hitta tillbaka till den.

Sveriges bästa distansåkare just nu är Moa Ilar. Hon tappade under den sista etappen av Tour de Ski, och de 200 världscuppoäng hon tappade där kan räcka för att förlora hela världscupen totalt, till exempel till Diggins.

Svenskarna kan dock trösta sig med att de har Jonna Sundling på hemmaplan. Är det någon som hittar formen till stora mästerskap så är det hon.

Svensk och finsk kris

Däremot är det kris bland de svenska herrarna. Den sämsta touren någonsin. Den gamle mästaren Torgny Mogren fick kritik när han sa att det blir svårt att hitta åtta svenska herråkare som är tillräckligt bra för OS.

Men han har ju en poäng.
Jens Burman och Calle Halfvarsson är helt ute ur diskussionen. William Poromaa hittar inte formen alls. Och plötsligt vilar en stor del av ansvaret på Edvin Angers axlar – som aldrig har åkt OS.

Ett litet ljus i mörkret: den tidigare juniorvärldsmästaren Anton Grahn stod på pallen i sprinten som avgjordes just i den kommande OS-banan.

Om det ser mörkt ut för de svenska herrarna, så är det kolsvart även i det finska laget. Stjärnor som Niskanen, Pärmäkoski, Hakola och flera andra försvann längs vägen. Fram till dess att Jasmi Joensuu räddade det som räddas kunde med sprintsegern i Val di Fiemme på näst sista etappen hade Finland inte tagit en enda pallplats i världscupen den här vintern. Det är svårt att se hur de ska vända detta på en månad.

Små nationer, stora ögonblick

I skuggan av Kläbo och Diggins fanns det ändå en hel del att glädjas åt för nationer som inte dominerar lika kraftigt.

Tyskland jublade över Coletta Rydzeks andraplats i Toblach och Jan Stölbens finalplats i Val di Fiemme. I övrigt är det ovanligt tunt i de tyska leden.

Bättre för grannlandet Österrike. Teresa Stadlober kämpade sig till andraplatsen totalt och var nära etappsegrar. Dessutom hängde Benjamin Moser överraskande länge med bland de bästa i totalställningen. Samtidigt tvingades stjärnan Mika Vermeulen lämna återbud.

Italienarna blir inte ofarliga på hemmaplan. Det är imponerande hur veteranen Federico Pellegrino alltid lyckas kämpa sig med. Dessutom är unge Elia Barp på stark frammarsch.

I den omtalade masstarten med heat blev förhållandevis okända Leonie Perry från Frankrike fyra, medan polskan Eliza Rucka-Michalek satte personbästa med en sjätteplats. Personliga rekord noterades även för Alison Mackie från Kanada på damsidan och en femteplats i gruppstarten för britten James Clugnet.

Ett nytt format – och politiska skuggor

En nyhet var just masstarten i heat i Toblach. Femkilometersloppet såg flera nationer i tätposition. Amerikanen Gus Schumacher tog sin andra världscupseger. Men formatet var ofärdigt och för många obegripligt. Gruppindelningen var slumpmässig, förhållandena kunde skilja sig kraftigt – och tv-produktionen missade att visa grafik som tydligt redovisade tidskillnaderna mellan grupperna.

Lite politik blev det också. Särskilt när FIS nya huvudsponsor Azerbajdzjan syntes både på startnummer och runt stadion i Toblach. Det är ett mycket omdiskuterat avtal. Azerbajdzjan anklagas för brott mot mänskliga rättigheter och befinner sig i ständig konflikt med grannlandet Armenien om Nagorno-Karabach.

Armeniens Mikael Mikaelyan tejpade över sponsornamnet och bötfälldes av FIS. Men jag misstänker att ukrainarna hade gjort detsamma om Ryssland varit sponsor. För Mikaelyan var det knappast ett enkelt val. Kom ihåg att detta också är huvudsponsorn för skid-VM i Falun 2027.

Ryssland var – åtminstone delvis – tillbaka i värmen. De två unga åkarna Savelii Korostelev och Dariya Nepryaeva levererade starka prestationer och undkom det värsta medietrycket. Mest uppmärksamhet fick dock deras tränare Egor Sorin, som var på plats men utan ackreditering och jagades av media under touren.