Karriären har varit framgångsrik, bland annat med OS-guldet från Turin 2006 i teamsprint tillsammans med Lina Andersson som en stor höjdpunkt. Anna var i VM-finalen 2005 i Oberstdorf och var fyra i OS-finalen i sprint i vinter i Vancouver.
Dessutom avslutade hon karriären med den andra världscupsegern i Stockholm nu i mars.
Bästa minnet?
– Stockholmssprinten – att få vinna min sista tävling i sprint och dessutom på hemmaplan var häftigt. Men självklart var även OS-guldet från Turin med Lina Andersson en höjdpunkt i karriären. Att få en OS-medalj med sin bästa kompis är få förunnat, säger hon till www.skidor.com.
Anna ”lurades” med i skidåkningen av sin fyra år äldre syster.
– Jag ville vara som hon, jag var som en skugga, skrattar Anna.
När storasyster började tävla som tioåring började alltså även Anna tävla och när storasyster började skidgymnasiet fanns det ingen annan väg för Anna heller.

Vad händer nu?
– Först ska jag ha en lugn vår och sommar. Jag ser fram emot att vara hemma och få tid att pyssla med sådant jag har längtat efter att göra. Till hösten planerar jag att föreläsa om mental träning. Det är något jag har tvingats jobba extra hårt med de gånger jag har varit skadad. Som elitskidåkare är det lätt hänt att allt bara handlar om skidåkning. Om man då blir skadad känns det som att hela livet blir förstört. Tillsammans med min mentala rådgivare har jag jobbat mycket med att hitta livspusslet och tryggheten i mig själv. Det är viktigt att trivas med allt runt omkring också.
Vad kommer du att sakna mest från din tid som elitskidåkare?
– Kompisarna i laget. Men även de januaridagar då man befinner sig nere i de soliga alperna långt bort från mörkret hemma i Sverige. Då har man ett underbart jobb, säger hon vidare till skidförbundets hemsida.
Vad kommer du inte att sakna?
– ATT PACKA VÄSKAN! Ibland hoppades man att den skulle packa sig själv… Dessutom är jag så hemmakär och då är det jobbigt att bara få någon enstaka dag hemma mellan alla resor.