Som involverad i många stortävlingar på speakersidan ska jag vara försiktig med att kasta sten i glashus, men det var saker som jag reagerade på i helgen och som i mina ögon har försämrats på de drygt 20 år jag har följt världscupen i längdåkning på plats.
För det första var det många tränare och ledare som reagerade på de såkallade coach-zonerna. Idag verkar det som om TV vill jaga bort alla som inte löst biljett och står på stadion. Det ger i mina ögon tråkiga TV-bilder med en massa snö och några skidåkare. Inget av den täta stämning som man upplever till exempel i Tour de France med etapper som Alpe d’Huez.
Jag menar inte att publiken ska stå helt inne i spåret, men nu verkar det som om flera arrangörer ser det som sin huvuduppgift att jaga folk bort från området.
Själv råkade jag stå en halvmeter in framför en reklamskylt när jag skulle fotografera Charlotte Kallas avslutning i stafetten. Inom 30 sekunder var det fyra vakter som skulle slänga bort mig…
Och åkarna får knappt några tider alls på spåret, tränarna står i små grupper som i vissa tävlingar kan vara direkt farliga. Vid till exempel masstartstävlingar kan det uppstå situationer, som vid OS i Pragelato 2006 då en tysk ledare regelrätt sprang ner Petra Majdic mitt i klungan när alla skulle samsas på en liten yta.
Dessutom vill TV-tittarna också se coachingen samt publiken, där de kanske ser någon de känner igen.