FAKTA

Namn: Christian Höijer

Ålder: 35

Klubb: Trönö IK / Längd.se

Aktuell: Gör debut I fäders spår

För snart tre decennier sen mötte jag fjolårets vasaloppssegrare Jörgen Brink på startsträckan i en DM-stafett.

Nu står vi på startlinjen tillsammans igen, men vägen dit har sannerligen tagit skilda vägar.

Det här är en berättelse om att hitta tillbaka till glädjen i skidåkning.

Det är tredje vintern där jag kunnat åka skidor här i Söderhamn, Hälsingland. Allra mest älskar jag turerna i mars månad, gärna på skejtskidor i grovkorning lättåkt snö.

Helt fantastiskt, precis som när jag var ung.

Det var också för tre år sen som jag började skriva här på Sveriges största skidsajt på nätet – längd.se. Att hålla kontakterna med landslagsåkare och –ledare, och att ringa en massa engagerade klubbledare runt om i landet, har väckt en enorm lust hos mig att själv komma ut i spåret.

Efter förra årets vasalopp bestämde jag mig: nästa år ska jag själv stå på startlinjen.

För som en vän sa: ”Det blir inte lättare efter 40!”

Nu har jag en del år kvar dit, men när jag stod på startlinjen till Harsa Ski Maraton för fyra veckor sen slog det mig att det var 20 år sen (!) jag tävlade på längdskidor senast – på USM i Hudiksvall där en viss Thobias Fredriksson dominerade.

Nu har jag visserligen spelat fotboll på relativt hög nivå i många år (2:an och 3:an), så någon soffsittare har det väl heller inte blivit av mig.

Men när jag väl skaffade mina rullskidor förra våren var det som att återfödas i något som var för mycket länge sen.

Men hur har då träningen gått?

Tja, jag har verkligen inte tränat strukturerat.

Men ett 60-tal mil har det blivit på rullskidor och lika många mil till på längdskidorna – hade det kunnat bli.

Men efter Harsa Ski Marathon – som jag såg som en viktig vattendelare för om jag skulle fullfölja tanken på Vasaloppet – så har det inte blivit en enda skidmil förrän den här veckan. Risiga luftrör har gäckat mig, men ett besök hos läkaren säger att värdena i alla fall är okej för start.

Loppet i Harsa gick för övrigt över förväntan, jag har ju aldrig kört ett så pass långt lopp på tävling tidigare och, som jag sa, vad kan man begära efter 20 år i skidexil…?

Som den amatör jag är så trodde jag, glad i hågen, att jag var smart som la ut skidorna rätt så långt fram i det seedade fältet med 45 minuter kvar till start.

Problemet var att halva startfältet, typ, ställde sig mellan eliten och seedningsgruppen. Jag vill inte förhäva mig på något sätt, men jag såg många åkare som jag varvat på träningsrundorna hemma på Hällmyra i Söderhamn, åkare som nu stod långt före mig i leden.

Det blev starten på en febril omkörningsjakt den första milen innan jag hittade fritt spår.

Så frustrerande att inte komma fram, medan de åkare jag hade velat ta rygg på försvann i spåret. Men också nyttiga läropengar.

Men, som sagt, helt nöjd styrde jag in på 2:33.

Efter loppet i Harsa gjorde jag amatörmisstag nummer två: Hög på endorfiner från lördagen körde jag hårda pass tre dagar efteråt innan jag for iväg och jobbade på SM i Sundsvall.

Facit kan ni: Förkylning och risiga luftrör.

Och dessa luftrör har nu stoppat mig från både Bessemerlopp i Högbo och träning i tre långa veckor.

När jag testade formen för första gången i förrgår kändes det nästan som om det var 20 år sen jag stod på skidorna sist.

Men likväl har jag alltså bestämt mig för att försöka genomföra de nio milen till Mora på söndag.

Om inte annat får det bli lärpengar inför nästa års Vasalopp, för jag lär säkert göra alla fel man kan som förstagångsåkare, antar jag.

Kul ska det bli – och jag lovar att uppdatera här på längd.se hur det gått.

Vi ses i spåret vid Berga by!

PS. Ni undrar hur det gick i den där stafetten i H10? Delsbo med Brink vann förstås första sträckan (och hela stafetten), där jag växlade som trea nåt tiotal sekunder efter. Men vi i Trönö IK tog i alla fall bronset. DS.