Äntligen kom den, vintern, och med den ett nytt år.

Det gångna årets händelser för svensk skidåkning och landet i stort hade en genomgående röd tråd, eller snarare röd, blå och vit. Det var länge sedan så mycket i Sverige påverkades av vad som hänt i vårt oljerika grannland.

Intresset, och uppmärksamheten för skidåkning i Sverige har förmodligen aldrig varit så stort som under VM i Oslo och det som följde. Forna tiders smågnabbiga familjefejd med ”lillebror” regisserades helt perfekt ur skidåkarsynpunkt. En norsk, halvkaxig åkare som är, inte sådär hopplöst överlägsen utan bara liite för bra. När Marcus Hellner dock lyckades med det ”omöjliga”, att spurta ifrån självaste Northug på hemmaplan i Norge var det som i ”Rocky-filmerna”. Som tur var, för oss vill jag mena gick det ju bra för Norge sedan och VM i Holmenkollen blev just den där folkfesten som kanske aldrig kommer upprepas. Både NRK och SVT körde en varsin doku-serie med titeln ”Mitt liv som Northug” respektive ”Mitt liv som Hellner”, där kändisar utmanades att träna skidåkning och då inte inför Vasaloppet, utan för att träna enligt samma modell som stjärnorna. Det sista som hände i programmet var att åkarna utmanade varandra inför ett fullsatt Holmenkollen.

Under sommaren som följde hölls ett par jippon, betydligt större än de flesta som någonsin arrangerats under den årstiden på temat skidåkning. Själv var jag på plats i Sunne dit man lockat det svenska landslaget samt en viss spurtstark norrman. Petter Northug hade flugits in från träningsläger i Norge, enbart för den jippotävlingens skull.

Även fast det rörde sig om en jippobetonad träningstävling var intresset från allmänheten enormt. Den kvällen fördubblades invånarantalet i den värmländska idyllen. Efter att åkarna gått i mål var det inte just någon som ägnade uppmärksamheten åt segraren som var Teodor Peterson. Honom var det enkelt att få tag i för en intervju. Värre var det med femman i loppet. Just det. Petter Northug kom inte bättre än femma, men det gjorde ingenting denna kväll. Det tog närmare en halvtimme innan Northug hunnit skriva autografer till de som ville ha, han lämnade ingen utan.

Senare på sommaren knöts bandet länderna emellan än hårdare när vårt grannland drabbades av den enorma tragedin den 22-september. I två så små länder blir det ofta så att väldigt många känner någon som på något sätt drabbas.

Plötsligt lades stridsyxorna ned och när det verkligen var allvar ställde svenskarna sitt stöd till syskonlandet. Jag själv befann mig på den stora orienteringstävlingen O-ringen och där hölls en tyst minut för offren på Utøya och i Oslo. Den stämning som sänktes över fältet där i sommarvärmen i Hälsingland gick nästan att ta på när sorlet från 20 000 idrottare i alla åldrar plötsligt tystnade och ägnade en tanke åt varandra och de som drabbats av det ofattbara.

Det var mäktigt.

När skidcirkusen drog igång i höstas märktes det direkt att folk väntat, både här hemma och på andra sidan Kölen. Äntligen en strid som inte var på blodigt allvar, vilken insikt många förmodligen kommit till under sommaren.

I första världscuptävlingen fick Calle Halfvarsson till ett riktigt bra lopp och nästa dag var han på ett helt uppslag i Norges största dagstidning som den som skulle utmana Northug. Nu blev inte världscupstarten riktigt som tidningen tänkt sig, visserligen var Northug oftast med i tätstriden, men