Säsongsfinalen Ylläs-Levi blev som en välregisserad film för Britta Johansson Norgren. På fredagskvällen kom meddelande att hon skulle avsluta karriären. På lördagen vann hon loppet och tog hem Visma Ski Classics Champion-tävling.

Hade du kunnat drömma om att det skulle sluta så där bra?
– Nej, det var ju verkligen toppen att kunna få vinna och så blev det ju dubbelseger för teamet med Emils (Persson) vinst. Det var helt otroligt och väldigt väldigt skönt.

Det måste varit speciellt inför och under ditt sista lopp. Hur gick tankarna? Kunde du ta det som ett vanligt lopp?
– Det var svårt och det visste jag om att jag skulle känna. Jag var väldigt noga att säga till teamet att vi inte skulle gå ut med att jag skulle sluta tidigare. Jag ville ju att det skulle vara ett sista lopp så jag kunde fira då, men innan det fokusera helt på varje lopp, berättar Johansson Norgren och fortsätter;

– Jag ville också att teamkompisarna skulle bete sig mot mig som vanligt hela vägen för att jag skulle kunna ta den gula västen och få till ett bra sista lopp. Men det var ändå väldigt känslosamt. När vi gick ut med det så var det så otroligt många som hörde av sig.

– Att ha med sig det på morgonen innan start var en härlig känsla, att känna att det är så många som hejar. Men det blev ett av de tuffare loppen mentalt, att hålla fokus, säger Johansson Norgren.

Det var inget man kunde notera om man följde loppet på TV. Britta såg urstark och fokuserad ut och malde ner konkurrenterna. På slutet var det bara Astrid Öyre Slind, Team Koteng Eidissen, som kunde följa. När det var dags för avgörande i spurten så var det aldrig något snack om saken. Britta var, som så många gånger förr, starkast över upploppet.

– Det blev ett jätteroligt lopp. Jag hade toppenskidor och kände mig så stark. Känslan var på topp. Det är häftigt att få avsluta så, det är det få som får göra.

Hur känns det nu, med några dagars distans till uppståndelsen?
– Innan helgen tyckte jag det var lite sorgligt och vemodigt. Efteråt har det mest varit otrolig glädje. Det är så mycket kärlek jag fått från alla håll.  Det är en otrolig känsla, man skulle vilja sluta varje dag, säger Johansson Norgren och skrattar.

Vad säger du om hela din sista säsong? Inte minst med tanke på fjolåret som blev förstört på grund av förfrysningsskador.
– Jag är jättestolt över jobbet jag gjorde för att komma tillbaka. Jag ser inte bara att jag kom tillbaka till den nivå jag hade förut utan att jag faktiskt tog ett steg till. Jag har tagit till mig mycket av det de yngre gör i träningen. Jag har varit nyfiken på utveckling, säger Johansson Norgren och lägger till;

– Sedan är jag såklart inte nöjd med att jag inte fick till någon seger på de stora loppen. Å andra sidan var jag i väldigt bra form på Vasaloppet och det var en bra dag för mig. Det var väl egentligen bara det att Astrid (Öyre Slind) var bättre, att hon hade sin superdag. Birken och Marcialonga var dock en liten besvikelse i känslan jag hade då.

– Jag kan inte säga att jag gjort något riktigt dåligt lopp i vinter. På Reistadlöpet är jag längre bak men det är ändå ett bra lopp av mig. Jag var ju den som var bäst på stakning igen. Det var det bästa Reistadlöpet jag gjort.

Britta får stora kramen av Astrid Öyre Slind efter målgången i Ylläs-Levi. Foto: Visma Ski Classics/Magnus Östh.

Kan du plocka ut några saker som sticker ut extra i din långa karriär?
– Hela det första året när jag var ute på hela världscupen och med OS i Turin 2006. Det var så mycket nytt och häftigt. Man såg ju upp till alla. Jag slog Björgen för första gången. Det är så otroligt mycket minnen från det året och framförallt från OS.

– Sedan skulle jag säga när vi vann världscupstafetten i Davos (februari 2007). Det var den första segern för Sverige på många år. Jag åkte mot Björgen hela sista sträckan och spurtade ner henne. För mig var det jättestort.

– Tar vi långloppen så är det mer minnen på ett annat sätt… inte resultat. Alla killar sa att tjejer kan inte staka det här loppet, ”jo, men jag ska staka” sa jag. Sedan tyckte de att jag gjorde det bra. Det är den här resan med utvecklingen som jag tycker är otrolig.

– Visst, första gången jag vann Vasaloppet var stort men där fick jag mer än känsla av lättnad, att jag klarade av det. Det var inte den där enorma glädjen att jag uppnådde något jag inte trodde jag skulle kunna göra.

– Att jag kom tillbaka och vann på Pustertaler Ski Marathon i början på januari. Det var inget superlopp men den känslan att jag kom tillbaka och vann betydde ganska mycket för mig.

Nu måste man ju fråga vad du ska göra nu?
– Jag har ingenting helt klart. Det här kommer vara en väldigt stor omställning i mitt liv och för hela familjen. Jag får göra ett jobb med det här. Där har jag bra hjälp med Stig Viklund (mental tränare) som hjälpt mig under karriären. Att fortsätta på samma sätt, att inse att jag kan påverka hur saker ska vara och hur jag ska må.

– Jag känner att jag vill ge tillbaka till skidåkningen. Det är så mycket jag har fått, både när jag var liten och hela vägen med teamet. Jag vill både ge tillbaka till teamet men kanske framförallt till ungdomsidrotten. Inte kanske att jag har det som jobb men att man försöker ge tillbaka det man kan.

Nu blir det mer tid för Britta att vara tillsammans med dottern Emilia som fyller elva i år.

– Det känns så otroligt skönt. Hon har alltid stöttat mig i min skidåkning. Hon har aldrig tyckt att det varit några problem. Hon har funnit sig i att jag varit borta. Nu börjar hon bli större och gillar konståkning och åker på tävlingar, att jag kan vara med där känns förstås bra.

Vad har du för utbildning att falla tillbaka på nu?
– Jag har läst idrottsvetenskap på universitetet. Sedan har jag också läst hälsorådgivare, kostrådgivare och PT. Mycket sådana utbildningar inom träning och hälsa. Det är där någonstans jag kommer vilja jobba.

– Jag är väldigt intresserad kring den mentala biten. Jag önskar att jag på något sätt skulle kunna hjälpa dem som vill idrotta, att kunna göra det hälsosamt. Att kunna prestera utan att man sliter allt för mycket mentalt eller på kroppen.

Det är ju verkligen en aktuell fråga idag!
– Ja, idag är det en väldig stress att du ska prestera. Nu med sociala medier så kommer du aldrig ifrån det heller. Det handlar både om att man inte mår så bra psykiskt men också alla ryggproblem och skador. Jag tycker att med rätt upplägg så ska du kunna bli bäst utan att få sådana problem. Jag hoppas kunna hjälpa till att hitta hur vi ska jobba i Sverige kring detta.

Kommer du hjälpa till i Lager 157 Ski Team framöver? Vet du redan nu om det blir så? Eller är det blankt papper du har framför dig?
– Det är ganska blankt. Vi har pratat om det lite grann men inget är klart nu. På något sätt kommer jag såklart vara med. Teamet kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och åkarna som är där nu. Jag önskar jag kan hjälpa dem på något sätt. Men hur är inte klart än.