I april avslutade Britta Johansson Norgren sin synnerligen framgångsrika elitidrottskarriär. Nu ska hon coacha andra till framgångar både i och utanför skidspåren.

20 mars 2003 gjorde Britta Norgren världscupdebut. Detta skedde i sprinten på Romme travbana strax söder om Borlänge. 

29:e plats blev det i debuten, och det var startskottet på en karriär inom den traditionella skidåkningen som skulle innefatta tre OS och tre VM. Hon såg till att fylla prisskåpet med VM-medaljer i stafett både från 2009 och 2011.

Men det skulle bli inom långloppsskidåkningen som Britta Johansson Norgren skulle komma att sätta det absolut största avtrycket. Under det senaste decenniet har hon varit den stora dominanten inom Ski Classics.

Sex totalsegrar och totalt 25 vinster har det blivit. I april satte hon punkt genom att, iförd Team Lager 157 Ski Teams dress, åka hem sitt sista tävlingslopp Ylläs-Levi.

Nu har det gått fyra månader sedan dess:

— Visst har det varit en omställning att inte längre vara elitskidåkare. Som nu när det är Blink-tävlingarna i Norge, eller att jag ser att laget är iväg på läger. För det har varit och blivit en vana att ha ett mål att jobba mot. Men samtidigt ska jag vara ärlig och säga att det är väldigt skönt att känna att jag inte behöver ut och staka i fem timmar om det är tråkigt väder, säger Britta Johansson Norgren med ett skratt.

Hur ser du på det avtryck och den skidmässiga revolution som du varit med om med stakåkningen?
— Det har ju hänt väldigt mycket under de här åren. Och jag var en av de som var absolut först ut med att staka. I början fick jag mycket ”skit” för att jag som tjej valde att enbart stå och staka. Jag fick höra frågor och synpunkter om att varför jag inte gjorde som dom andra. Men nu stakar ju de allra flesta tjejerna. Sen ska jag nu vara ärlig och säga att jag inte fattar hur jag orkade staka i början med tanke på den teknik som jag hade då. För när det handlar om stakåkningstekniken har det hänt väldigt mycket.

Har du satt upp något nytt idrottsligt mål nu när du avslutat din elitsatsning?
— Nej jag har valt att inte göra det. Nu vill jag hitta en balans, att träna för att må bra. Men det kommer att bli något mål framöver, men där blir det inte inom skidåkningen, för där kommer jag bara att bli sämre. Jag skulle tro att det blir något med löpning, men vad det handlar om får vi se, jag vet i ärlighetens namn inte.

Klart är dock att hennes kommande yrkesmässiga utmaning är klar. Och där kommer det delvis att finnas en idrottskoppling. Detta i rollen som coach.

Hur kommer upplägget se ut?
— Det handlar om långsiktiga upplägg, jag vill jobba med personer i helst ett eller flera år. För att nå resultat så är detta processer som ska pågå under flera års tid. Det handlar om att inleda med ett möte där vi diskuterar nuläge och var man vill, och därefter blir det kontinuerliga möten och samtal. Jag har parallellt med min elitidrottssatsning läst väldigt brett med idrottsvetenskap, kost och träning och det är de delarna kombinerat med den erfarenhet och de kunskaper jag tagit med mig genom min karriär som jag kommer att använda här och nu.

Riktar du dig mot elitidrottare?
— Nej inte bara elit. Jag vill jobba brett, det kan handla om en företagare som vill åka Vasaloppet och få ihop detta med familj och jobb. Personer som vill bli bättre skidåkare och samtidigt må bra. Jag upplever att det finns en hel del som under de sista veckorna inför exempelvis Vasaloppet mår dåligt för att de upplever att de inte är tillräckligt mycket med familjen och så vill de prestera bra på jobbet och känner att träningen nästan blir nedbrytande. Jag vill hjälpa till att hitta en effektiv träning. Inte bara en massa timmar där du blir stressad av träningen.

Britta Johansson Norgren har genom hela sin karriär haft ett nära samarbete med den mentale rådgivaren Stig Wiklund, och nu är han en nyckelfigur även i Johansson Norgrens nya profession:

— Stig har varit väldigt hjälpsam och de råd som jag får och har fått av honom har varit väldigt värdefulla. Jag var väldigt tidigt ute med det här med mental träning, men det var i början av min elitkarriär bara några få som jobbade med de delarna. Där har det verkligen blivit en enorm skillnad där om inte alla så åtminstone den övervägande majoriteten inom elitidrotten använder sig av mentala rådgivare. Och det gäller att hantera även livet vid sidan av skidspåret eller vad det kan handla om, och inte bara själva träningen eller tävlingen. Det vill jag hjälpa till och stötta personer att få göra i min nya roll som coach.