Historien om en riktig långloppsklassiker – Marcialonga
Marcialonga startades av de fyra vännerna Mario Cristofolini, Giulio Giovannini Roberto Moggio och Nele Zorzi 1971. De ville arrangera ett skidlopp i Val di Fiemme som liknade Vasaloppet. Ett lopp de fyra hade deltagit vintern 1970. 7 februari 1971 var det klart för start. De fyra kompisarna hade räknat med 100 deltagare men tills start kom det 1 157. Loppet vanns av Ulrico Kostner framför favoriten Franco Nones som hade vunnit guld under OS i Grenoble 1968.
En video från den första upplagan kan du se här om du blir medlem på Längd.se.
I de sex första upplagorna av loppet var det bara män som fick delta, även om några damåkare försökte smyga in under falska namn. 1977 diskades 14 damer vid mållinjen. Från 1978 och framåt fick kvinnor delta. Fransyskan Dominique Robert vann den första upplagan.
Snöbrist har varit ett återkommande problem för Marcialonga, särskilt innan konstsnön säkrade hela sträckan. 1975, 1989 och 1990 ställdes hela loppet in och förkortades under många andra år. 1994 var loppet bara 45 kilometer och målet var i Predazzo. Den upplagan vanns av en skidåkare vid namn Johan Mühlegg, som vi alla känner till från dopingskandalen vid OS i Salt Lake City 2002. Mühlegg delade segern med italienaren Silvano Barco. Mühlegg vann också loppet 1999.
Apropå delad seger så hände samma sak 1987 när italienaren Maurilio de Zolt delade segern med Anders Blomqvist. Anders som nu kommenterar loppet i SVT på söndag tillsammans med Jacob Hård.
För att göra loppet mindre beroende av natursnö så har man under åren utvecklat ett stort nätverk av snökanoner. Från början av oktober används varje kall period för att producera snö till den 70 kilometer långa sträckningen. Totalt finns det 30 kanoner på 24 olika platser längs sträckan.
Marcialonga började som ett lopp i klassisk stil men bytte 1985 till fri stil. Giorgio Vanzetta och Maria Canins var de första att vinna loppet i skejt. Canins har för övrigt tio raka segrar i loppet mellan 1979 och 1988.
2003 återgick loppet till klassisk stil och Jörgen Aukland tog sin första av fyra segrar. Sedan dess har loppet alltid varit i klassisk teknik.
2004 var Marcialonga en del av världscupen och Anders Aukland vann i en mycket spännande duell med italienaren Giorgio Di Centa. De två gick ensamma in i den mytomspunna Cascata-backen sista biten mot mål. Di Centa stannade för att lägga på fäste på skidorna, Aukland valde att staka och vann med god marginal.
Det är många svenska profiler som vunnit tävlingen genom åren. På herrsidan: Lars-Arne Bölling, Sven-Åke Lundbäck, Bengt Hassis, Anders Blomqvist, Jerry Ahrlin tre gånger, Oskar Svärd och i senaste upplagan Emil Persson. Svenska damvinnare är: Jenny Hansson (numera Grip) två gånger, Susanne Nyström, Britta Johansson Norgren tre gånger och i fjol Lina Korsgren.
Marcialonga har lockat många svenska och norska motionärer till start genom åren. Loppet i sig och den fina miljön i och runt tävlingen är årets höjdpunkt för många skidåkare. Deltagarrekordet är från 2013 då 7570 löpare deltog. I den upplaga förlängdes också banan med två kilometer så att åkarna kunde passera genom centrum av både Canazei och Predazzo.
I år är det drygt 5 000 anmälda löpare, ett imponerande antal med tanke på coronapandemin.
Här kan du läsa Anders Auklands hyllning till Marcialonga på Langrenn.com.
Tidigare vinnare av Marcialonga:
Herrar
1971 Ulrico Kostner, Italien
1972 Pauli Siitonen, Finland
1973 Lars-Arne Bölling, Sverige
1974 Magnar Lundemo, Norge
1975 Inställt
1976 Tonino Biondini, Italien
1977 Jean-Paul Pierrat, Frankrike
1978 Ulrico Kostner, Italien
1979 Jorma Kinnunen, Finland
1980 Ivan Garanin, Sovjetunionen
1981 Sven-Åke Lundbäck, Sverige
1982 Dag Atle Bjørkheim, Norge
1983 Walter Mayer, Österrike
1984 Bengt Hassis, Sverige
1985 Giorgio Vanzetta, Italien
1986 Maurilio De Zolt, Italien
1987 Anders Blomquist, Sverige/ Maurilio De Zolt, Italien
1988 Albert Walder, Italien
1989 Inställt
1990 Inställt
1991 Maurilio De Zolt, Italien
1992 Maurilio De Zolt, Italien
1993 Michail Botvinov, Österrike
1994 Johann Mühlegg, Tyskland
1995 Hervé Balland, Frankrike
1996 Maurizio Pozzi, Italien
1997 Michail Botvinov, Österrike
1998 Michail Botvinov, Österrike
1999 Johann Mühlegg, Tyskland
2000 Fulvio Valbusa, Italien
2001 Juan Jesús Gutiérrez, Spanien
2002 Juan Jesús Gutiérrez, Spanien
2003 Jörgen Aukland, Norge
2004 Anders Aukland, Norge
2005 Stanislav Řezáč, Tjeckien
2006 Jörgen Aukland, Norge
2007 Jerry Ahrlin, Sverige
2008 Anders Aukland, Norge
2009 Jerry Ahrlin, Sverige
2010 Oskar Svärd, Sverige
2011 Jerry Ahrlin, Sverige
2012 Jörgen Aukland, Norge
2013 Jörgen Aukland, Norge
2014 Simen Östensen, Norge
2015 Tord Asle Gjerdalen, Norge
2016 Tord Asle Gjerdalen, Norge
2017 Tord Asle Gjerdalen, Norge
2018 Ilja Tjernousov, Ryssland
2019 Petter Eliassen, Norge
2020 Tore Björseth Berdal, Norge
2021 Emil Persson, Sverige
Damer
1978 Dominique Robert, Frankrike
1980 Maria Canins, Italien
1981 Maria Canins, Italien
1982 Maria Canins , Italien
1983 Maria Canins, Italien
1984 Maria Canins, Italien
1985 Maria Canins, Italien
1986 Maria Canins , Italien
1987 Maria Canins, Italien
1988 Maria Canins, Italien
1989 Inställt
1990 Inställt
1991 Guidina Dal Sasso, Italien
1992 Tatjana Bondareva, Ryssland
1993 Tatjana Bondareva, Ryssland
1994 Jelena Kalughina, Ryssland
1995 Jevgenija Bitjhougova, Ryssland
1996 Guidina Dal Sasso, Italien
1997 Guidina Dal Sasso, Italien
1998 Guidina Dal Sasso, Italien
1999 Guidina Dal Sasso, Italien
2000 Svetlana Nagejkina, Ryssland
2001 Irina Skladneva, Ryssland
2002 Anna Santer, Italien
2003 Lara Peyrot, Italien
2004 Gabriella Paruzzi, Italien
2005 Cristina Paluselli, Italien
2006 Cristina Paluselli, Italien
2007 Hilde Gjermundshaug Pedersen, Norge
2008 Jenny Hansson, Sverige
2009 Hilde Gjermundshaug Pedersen, Norge
2010 Jenny Hansson, Sverige
2011 Seraina Boner, Schweiz
2012 Susanne Nyström, Sverige
2013 Seraina Boner, Schweiz
2014 Julija Tichonova, Ryssland
2015 Kateřina Smutná, Österrike
2016 Britta Johansson Norgren, Sverige
2017 Kateřina Smutná, Österrike
2018 Britta Johansson Norgren, Sverige
2019 Britta Johansson Norgren, Sverige
2020 Kari Vikhagen Gjeitnes, Norge
2021 Lina Korsgren, Sverige
Banan
Starten går i Moena och banan stiger stadigt uppför i Val di Fassa. De tuffaste stigningarna möter åkarna de första kilometrarna med flera branta passager sedan planar terrängen ut lite och stigningen blir mer monoton. Efter att banan vänder i Canazei ändrar loppet karaktär. Det är många lätta partier, hög fart och en del lite tekniska avsnitt. De lätta avsnitten avbryts av en tuffare stigning när man kommer tillbaka till startområdet. ”Wall of Soraga” är en backe på några hundra meter som är ganska brant och alltid brukar sträcka ut fältet. I årets upplaga kommer det även att vara ett bergspris på toppen av den här backen.
Partiet där efter är slingrande och relativt flackt. Sedan följer den snabba och något tekniskt krävande nedfarten till Moenas centrum. Hastigheten är nästan alltid hög i tätgruppen på den här delen av banan och fältet brukar spricka upp men i regel samlas tätklungan ihop igen.
Efter Moena blir det en svag nedförsbacke utan de alltför tekniska delar ända ner till Predazzo. Här går spåret oftast in till centrum och har det är ett spurtpris i slutet av huvudgatan. Det är också mållinjen för den kortare versionen av loppet. I år som förra året kommer löparna dock inte in i stadskärnan, utan följer ån i utkanten av staden. Detta för att man inte vill samla för stora skaror kring ett sprintspurtpris på torget.
Efter Predazzo ändrar banan sin karaktär och man kommer ut på öppna fält. Här har solen fått mer tag och det sker ofta en markant förändring i före och temperatur som bara förstärks ju närmare målet man kommer. De som har haft bra skidor i början kan få problem här och tvärtom. De flesta som går för att vinna loppet väljer att valla skidorna för det före som möter dem efter Predazzo.
Genom VM-stadion i Val di Fiemme, på Lago di Tesero, är det ett spurtpris och sedan börjar sista delen av loppet. Banan blir mer slingrande igen och har flera små korta småbackar. Här börjar favoriterna att positionera sig. Ner till banans lägsta punkt, på bron i Molina, är det 11 kilometer och tätåkarna har nu varit ute i över två och en halv timme.
Det är här den riktiga finalen börjar. Målet för den som vill vinna är att ligga långt framme i fältet, men helst inte allra först. Pro Teamen kommer att försöka dra fram lagets kapten till en bra position bland de två eller tre första inför Cascata-backen.
Bansträckning Marcialonga.
Banprofil Marcialonga.
Cascata
Den avslutande backen är 2,1 kilometer lång och den bästa åker den på knappt nio minuter. Ofta är det saltat och relativt snabb före men stavfästet kan vara ett problem. Backen är själva signaturen för Marcialonga och en ärlig avslutning som väldigt ofta ger segern till den starkaste åkaren. Utmaningen är ofta de sista 500 meterna innan backen börjar. Åkarna ska över en bro och under en smal och låg vägtunnel och det finns bara plats för en i bredd. Därmed sträcker fältet ut sig och är du på tionde plats här startar du backen 30-40 meter bakom den som är först vilket kan vara avgörande för utgången. Efter detta handlar det mest om att hitta ett tempo man klarar av att hålla. Förra året lyckades Emil Persson passera Tord Asle Gjerdalen på spurten, men oftast brukar åkaren först in på upploppet vinna. Då avgjorde också Lina Korsgren till seger före Emilie Fleten precis på slutet och grejade en svensk dubbelseger.
På söndag är det dags för en ny spännande upplaga av Marcialonga. Du ser loppet på SVT.
SVT sänder enligt följande:
SVT1/Play, 07.45-15.00: Vinterstudion
SVT1/Play, 08.00-11.30: Längdskidor, Visma Ski Classics, Marcialonga
Emil Persson, Lager 157 Ski Team, i mål som vinnare av Marcialonga 2021. Foto: Visma Ski Classics/Magnus Östh.
Lina Korsgren, Team Ramudden, i mål som vinnare av Marcialonga 2021. Foto: Visma Ski Classics/Magnus Östh.