Här får du svaret på varför det är mest effektivt att staka, men ska du göra det? När lönar det sig? Nu har det forskats på just det och här får du svaret.

Ända sedan stakningen fick fäste inom längdskidåkningen har det pågått en evig diskussion om vad som är mest effektivt, stakning eller diagonalåkning. Om det lönar sig att staka och varför.

Nu har en grupp forskare vid Tromsö universitet undersökt just det: om stakning är mer effektivt än diagonalåkning i klassisk längdskidåkning och då speciellt i långlopp.

Forskningsgruppen som var ledd av Erik P. Andersson i FENDURA-projektet  vid universitetet i Tromsö undersökt hur mycket energi längdskidåkare använder till att staka i jämförelse med traditionell diagonalåkning.

Balansräkning
Forskarna kom fram till att det kostar mer att staka i uppförsbacke än att diagonala, och att denna nackdel är uppenbar redan vid fyra graders lutning. Nackdelen med att staka i motbackar var också större än de förväntade sig.

Men det är frågan om en balansräkning: För i lätt terräng är det betydligt lättare att åka skidor på blanka skidor än att åka skidor med fästvalla.

– Det finns en ”trade-off” mellan skidornas glid och energin man använder. Det ger sämre glid med fästvalla, men fysiologiskt kan det vara tyngre att helt enkelt staka. Så det finns en balans mellan för- och nackdelar.

Tyngre att staka
De idrottare som deltog i studien hade mellan fem och tio procent högre puls när de stakade i uppförsbackar med fem procents lutning jämfört med att åka den traditionella diagonalåkningen i samma backar. Idrottarna själva rapporterade också att det var tyngre att staka än att åka diagonalt.

Forskarna fann också mindre skillnad mellan kvinnor och män än vad de hade trott.

– Vi förväntade oss att hitta en större skillnad mellan tjejer och killar i styrka i överkropp och ben eftersom killar vanligtvis relativt sett är starkare i överkroppen medan tjejer är starkare i benen, säger Andersson.

Men det var inte så. De fann ingen signifikant skillnad. Både kvinnor och män kan träna uthålligheten i överkroppen för att tåla att staka effektivt under en längre tid.

Vanligare med stakning
Eliten stakar allt mer, både i traditionell längdskidåkning och i världscupen.

Klassiska lopp i världscupen har lagts till banor som är så kuperade och krävande att det sällan lönar sig att staka. Även om vissa åkare skulle kunna staka några av sträckorna har FIS infört teknikzoner där det krävs att löparna åker diagonalt.

Men vid långlopp är det annorlunda. De allra flesta långlopp är mycket plattare. Det är därför nästan alla elitlöpare, och allt fler motionärer, väljer att staka på långlopp.

Inte givet att det lönar sig
Men det är inte givet att det lönar sig, även om 98 procent av eliten väljer att gå på blanka skidor.

Det krävs otaliga timmars träning för att bygga den tekniska och grubdstyrka som behövs för att staka fort över en lång tid.

Om träningsgrunden inte är tillräcklig, lönar det sig att åka diagonalt.

Forskarna drar därför slutsatsen att man måste göra en avvägning om det lönar sig att staka, och menar att de flesta motionärer faktiskt kommer att åka snabbare med fästvalla och diagonalåkning.

– Överkroppen är inte så uthållig i att gå långt. Eliten kan göra det för att de har bra teknik och har mycket bra uthållighet och energisnål teknik, så kallad bra arbetsekonomi. Detta gör att de kan satsa utan att lägga för mycket energi på det. Har man inte det här blir det inte bra i längden, säger Andersson.

Så här gick studien till
Andersson och hans kollegor vid universitetet i Tromsö rekryterade 23 unga längdskidåkare på nationell nivå från skidprogrammet på gymnasiet i åldern 17 till 18 år, varav 11 flickor och 12 pojkar.

Testerna utfördes med rullskidor på ett åkband. Åkarna värmde upp i fem minuter, därefter körde de 4 x 5 minuters drag vid submaximal ansträngning, följt av ett maxtest med gradvis ökande hastighet tills de var utmattade. Allt kördes i fem graders lutning.

Labbtesterna ger en bra indikation på energiförbrukningen vid stakning och diagonalgång, men forskarna medger att studien har vissa begränsningar eftersom den genomfördes inomhus på ett åkband och inte utomhus på skidor.

Problemet med att köra testerna utomhus är att det medför en rad nya och mindre kontrollerbara variabler: Parametrar som glid och friktion, växlande väder och åkförhållanden som skulle påverka testresultaten.

Studien har publicerats i European Journal of Applied Physiology.