Vi tog ett snack med Johannes Lukas strax innan andra omgången tävlingar i Hochfilzen nyligen där de svenska åkarna fortsatte att visa både imponerande åkning och skytte.

– Jag tror att det att vi tränat mycket tillsammans det här året varit bra. Det har hjälpt till att lyfta hela laget. Sparringeffekten är viktig. Hanna Öberg behöver inte ligga först och dra varje pass. Har hon en tyngre dag är det numera någon annan som kliver fram och drar, säger Johannes och ser det som en del i förklaringen till hur bra hela laget presterar nu.

– Grundnivån på alla är bättre. På herrsidan för två år sedan så var det Sebastian som drog hela tiden på träningspassen. Nu har alla den kapaciteten att de kan gå upp, fortsätter Johannes.

Johannes Lukas tävlade själv i skidskytte men två knäoperationer och en axelskada gjorde att han slutade tidigt.

– Jag förstod att det inte skulle vara bra för mig att fortsätta med de skadorna bakom mig, berättar han.

Istället blev det sports science-studier på universitet i hemstaden München. När det var dags att söka en praktikplats så gick frågan till Wolfgang Pichler i det svenska laget.

– Min pappa känner honom. De är uppväxta på samma ställe så det var enkelt att fråga honom.

Praktikplatsen i det svenska skidskyttelandslaget blev början till något som utmynnade att Johannes tog över hela huvudansvaret som tränare inför förra säsongen.

Vad har du tagit med dig från Wolfgangs ledarskap till ditt eget?
– Hans engagemang! Jag blev imponerade över hur han gick in för varje träningspass. Det har jag tagit med mig. Det gäller att visa 110 procent på varje pass och sprida motivation och vara seriös. Där är Wolfgang en stor förebild, säger Johannes.

När det gäller upplägget av träningen för landslagsåkarna är Lukas nog dock lite mer flexibel än vad Pichler var.

– Vi har en grundtanke att träna som ett lag och ha samma periodisering i träningen. Sedan är det så att olika personer svarar olika på träning. Det är viktigt att vi tränar tillsammans men det måste också ske en anpassning till individen. Jag lär mig mer och mer hur olika individer svarar på olika typer av träning, förklarar Johannes.

Johannes får och har fått många frågor om hur det är att vara så ung som tränare för ett landslag. Det tar han med ro.

– Jag ser det inte som en nackdel. Kanske tänker jag lite annorlunda än en äldre tränare. En stor fördel är att jag kan åka med åkarna i spåret, se tekniken på nära håll. Jag kan till exempel åka med Hanna (Öberg) i en backe och säga att här är det bättre att gå på treans växel än tvåans.

Hanna Öberg och Johannes Lukas skrattar tillsammans. FOTO: Matic Klansek, Gepa Pictures/Bildbyrån.

Lukas må vara ganska ung för att huvudtränare i ett landslag. Han sitter dock på en hel del erfarenhet. Fyra år med en av de bästa teoretiska utbildningarna och sedan tre-fyra år tillsammans med Wolfgang Pichler har förstås gett en bra bas att stå på.

– Mixen av detta och mina egna tankar och teorier är vad jag jobbar efter.

Johannes talar mycket bra svenska men det svenska språket är inget han anammade att lära sig direkt när han kom som praktikant till det svenska laget.

– I början var det engelska. När det sedan blev klart att jag skulle ta över efter Wolfgang så sa jag till de aktiva vid en frukost i april; ”till vintern ska vi bara prata svenska”. Det var ett bra mål och då gick det ganska fort att lära sig språket. Jag kände inte att jag skulle resa runt med 25 personer som alla pratar svenska och att jag då skulle prata engelska med dem.

Även om Johannes är tränare för de svenska landslagsåkarna och ofta befinner sig i Östersund eller på en världscuport så är hemma lägenheten i München.

– Jag är ju borta 250 dagar om året och däremellan är det bra att ha München som bas. Då har jag ju nära till del flesta av världscuporterna, förklarar han.

En åkare som ännu inte är med i världscupcirkusen men som trots det skapat än mer intresse för skidskytte är Stina Nilsson. Den tidigare längdstjärnan får ju dock snart känna på internationellt motstånd i IBU-cupen.

– Jag tycker det går bra för Stina. Vi har en tydlig plan och det är viktigt att hon får tid på sig. Det är ingen stress, men hon är 100 procent fokuserad på uppgiften, berättar Johannes och fortsätter;

– Stina hade lite otur när hon skadade armbågen i somras och sedan att de första IBU-tävlingarna blev inställda men vi har haft bra alternativa lösningar. Nu jobbar vi vidare steg för steg.