Efter bara ett par kilometer hade Jonna Sundling hämtat ikapp hela försprånget fram till Norge. Nu berättar den unga norskan om de sömnlösa nätterna efter VM-stafetten.

Kristin Austgulen Fosnæs, 24 år gammal, fick förtroendet att köra den sista sträckan för Norge på hemmaplan i sitt första VM. En uppgift som varje längdskidåkare både drömmer om – och fruktar: En otrolig möjlighet, men också en enorm press.

Therese Johaug växlade över till henne med mer än en halv minuts ledning ner till sprintdrottningen Jonna Sundling. Men det som började som en dröm förvandlades snabbt till en mardröm. Efter bara två kilometer hade Jonna Sundling tagit in hela försprånget. Resten av sträckan blev en thriller, där Sverige till slut tog guldet med sju hundradelar. Norge fick nöja sig med silver.

Den unga tjejen från Fossum kände att hon personligen hade svikit hela Norge.

– Jag mådde inte bra efter den sista sträckan i VM, säger Fosnæs till Langrenn.com.

Texten fortsätter nedanför.

En sträcka som aldrig tog slut

Kvällen efter stafetten var ett virrvarr av prisutdelning, medieåtaganden och tomhet. Hon minns inte allt – bara känslan av att huvudet dunkade och kroppen var tom. Sömn kom aldrig.

Under dagarna som följde fick hon ingen ro. Sträckan spelades upp om och om igen i huvudet.

– Jag vaknade med ett ryck mitt i natten, flera nätter. Tänkte på vad jag kunde ha gjort bättre, att ”jag borde ha gjort det där annorlunda”. Varenda liten detalj. Det tog aldrig slut, berättar hon.

– Det var tufft. Men jag är otroligt lyckligt lottad som har så många goda människor runt omkring mig. Utan dem tror jag att det hade varit mycket svårare att gå vidare.

Se också: Knäckt av Sundling – kan inte lägga smärtan bakom sig

”Jag har aldrig känt mina ben så lite”

Stafettupplevelsen beskriver Fosnæs som nästan overklig.

– Jag har aldrig stått på start och känt mina ben så lite. Jag gick ut där, och det var nerver och adrenalin som bar mig genom de första kilometrarna. Det är väldigt lite jag minns av det, förutom att jag trodde jag hade spänt chipet för hårt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Hon tänker efter en stund.

– Det var en känsla jag aldrig upplevt förut. Så mycket nerver. Men jag kände att jag kom mer och mer in i loppet, särskilt när jag fick åka lite med Jonna. Det var mycket nervositet innan, och väldigt mycket känslor efteråt också. Det kostade mycket, och det var en tuff uppgift – men jag känner att jag har vuxit mycket mentalt av det.

En solid debutsäsong

Förutom silver i stafetten och en tiondeplats i skiathlon vid VM, har Fosnæs levererat en stabil debutsäsong i världscupen och a-landslaget.

– Jag fick ju åka två distanser i VM. Det var väldigt stort, och något jag inte vågat drömma om i början av träningsåret. Jag fick åka mycket världscup och satte ett nytt personbästa där, säger hon blygsamt.

Fosnæs stod på pallen i världscupen för första gången – faktiskt två gånger: en andraplats i teamsprinten i Davos och en andraplats i stafetten i Engadin. Dessutom tog hon en fjärdeplats i sprinten i Toblach och var bland de tio bästa vid åtta tillfällen.

Som jämförelse var åttondeplats hennes bästa individuella resultat säsongen innan.

– Det är ju också några lopp man inte är så nöjd med. Men det har varit färre riktigt dåliga tävlingar i år jämfört med i fjol, och inga som var rena katastrofer. Så det tar jag med mig, säger hon.

”Jag har korttidsminne”

Men hon tvekar inte en sekund på frågan om hon skulle göra det igen.

– Ja, jag har korttidsminne. Om alternativet är att inte vara med i stafettlaget, så är det klart att jag tar den sträckan, säger 24-åringen från Fossum.

– Men jag känner att jag är mer förberedd om jag får chansen igen. Och jag tror att det tryck man upplever av att gå ut först i ett VM på hemmaplan är större än något man varit med om tidigare. Bara tryggheten i att ha gjort det en gång tidigare hjälper. Och så har jag som mål att bli bättre och vara en starkare version av mig själv fysiskt nästa år. Då kanske det passar bättre.