20-åringen blev sjuk, sliten och långsammare i landslaget. I april tackade han för sig – och sedan dess har kurvan pekat rakt upp.

Efter dundersuccén på junior-VM 2024 var den unge talangen från Mo i Rana självskriven i det norska U23-landslaget förra året.

Men när Kasper Kalkenberg fick erbjudande om fortsatt plats i år tackade han nej – utan att tveka.

För trots att han tog två guld, ett silver, två fjärdeplatser och blev utsedd till mästerskapets bästa åkare totalt, upplevde han fjolårssäsongen som en stor besvikelse. Kroppen sa stopp, formen gick nedåt och motivationen fick sig en rejäl törn.

Nu satsar 20-åringen privat tillsammans med storasystern Emilie, som också bröt med landslaget i våras.

Langrenn.com pratar med skidskyttetalangen bara några dagar in i säsongens första höghöjdsläger i Font Romeu, Frankrike. Han är där tillsammans med sin syster och flickvännen Kaja Wulf Berntsen, som även hon satsar utanför landslaget. De stannar i fyra veckor i juli – och minst en gång till i höst.

Se också: Norsk världscupsåkare slutar

”Det kändes fel”

Kasper är öppen med att debutsäsongen i landslagsverksamheten blev en besvikelse, och han märkte det långt innan snön kom.

– För första gången i karriären stagnerade jag, och det är ett väldigt dåligt tecken i den åldern jag är. Jag vet att det kommer tuffare perioder, men det här kändes fel, säger 20-åringen, och fortsätter:

– Jag såg det tydligt på längdtiderna; jag åkte sämre mot alla, både i Norgescupen och mot de bästa. Jag kunde inte fortsätta i samma spår och hoppas att mer av samma träning skulle ge bättre resultat nu. Så jag ville ta tillbaka kontrollen, sluta med de passen jag inte får något ut av, och köra den träning som jag vet fungerar för mig.

Texten fortsätter nedanför.

Konstant på minus

När Kalkenberg ser tillbaka på fjolårssäsongen råder det ingen tvekan om var felet låg.

– Det blev lite mer träningsmängd än jag tålde i landslaget, säger han.

Det fungerade dåligt för Kalkenberg. Lite för mycket under våren och sommaren gjorde att han gick in i den viktigaste träningsperioden sliten och på gränsen – och under hösten blev det bara värre. Resultatet blev stagnation och frustration.

– Jag tränade hela tiden med underskott, vilket gjorde att jag blev sjuk och inte fick någon kontinuitet, och allt låste sig. Jag kom inte i balans igen förrän jag tog en månads vila i april, säger han.

Satsar privat

Nu har Kasper Kalkenberg satt ihop sitt eget satsningsteam tillsammans med storasystern Emilie, som också lämnade landslaget i vintras – efter åtta år i förbundsverksamheten.

Med i teamet har de den tidigare landslagstränaren Roger Grubben, och pappa, som fungerar som koordinator, bollplank – och nödbroms.

– Pappa är ju den som känner oss allra bäst. Han är bra att prata med om hur det går från dag till dag, och han märker direkt om vi behöver hålla igen lite, säger Kalkenberg.

Texten fortsätter nedanför

Som dag och natt

Kalkenberg märkte skillnaden direkt efter att han lämnade landslaget och gick tillbaka till det upplägg han följt under hela juniortiden.

– Jag har redan fått in väldigt mycket bra träning, träning som jag svarar på och blir bättre av. Jag känner mig väldigt trygg med det upplägg jag tagit fram tillsammans med Roger Grubben och mina stöttepelare, säger han.

Nu upplever han att både träningsdatan och känslan i kroppen stämmer överens.

– Jag går mycket snabbare på alla intervallpass, utan att det kostar mer, säger Kalkenberg.

Det har gett tydliga resultat – inte minst mentalt.

– Man blir ju mer offensiv när man känner att saker går i rätt riktning. Då får man verkligen lust att jaga och bli bättre, säger han ivrigt.

Vad är annorlunda med träningen ni gör nu jämfört med när du var i landslaget?
– I huvudsak är det bara det att intervallpassen är upplagda lite annorlunda än förra året. En viss mängd måste jag ju få in oavsett. Men jag har kanske lite mindre extrema dagar med träning, men fler riktigt tuffa intervallpass, säger Kalkenberg och utvecklar:

– Jag varierar mellan två till tre intervallpass i veckan. När jag var på landslaget var det fyra till fem intervallpass i veckan, med en hel del mängd mellan intervallpassen. Så det är lite färre intervallpass nu, men de är hårdare. Och sedan försöker jag köra två pass nästan varje dag.

Texten fortsätter nedanför

Satsar livet och sparpengarna på upplägget

Exakt vad satsningen kostar vågar inte Kalkenberg räkna på i detalj. Men det blir inte billigt. Bara lägren i sig landar på ett sexsiffrigt belopp, trots att de försöker planera noggrant och sparsamt.

– Vi lever inte något lyxliv, och vi måste ju lägga ut en del pengar. Ett höghöjdsläger kostar till exempel snabbt över 30 000 kronor per person, även om vi delar på det tre stycken, berättar han.

Men det bekymrar inte den unge talangen från Mo i Rana.

– Pengarna försvinner, men det kommer att vara värt det. Det är dyrt, men jag har sådan tro på det jag gör nu att jag är övertygad om att jag kommer att tjäna in det igen på sikt. Och jag är lyckligt lottad som har bra stöd från sponsorer och en del sparpengar, så jag kan satsa 100 procent nu.

Sätter ribban skyhögt

För Emilie är OS 2026 i Milano/Cortina huvudmålet. För Kasper, som fortfarande har två år kvar som junior, är det junior-VM och mer erfarenhet internationellt på seniornivå.

Är du rädd att det ska bli svårare att bli uttagen till internationella tävlingar nu när du tackade nej till landslaget?
– Det borde det inte vara. Förbundet har ganska tydliga riktlinjer för vad som krävs för att bli uttagen. Jag har i alla fall en fri plats till junior-VM, oavsett. Men jag vill tävla ännu mer internationellt än jag gjort hittills. Om det går bra öppnar det många dörrar, säger 20-åringen till Langrenn.com.

– Jag hoppas få gå en del IBU-Cup och också komma ut på världscupen igen.