Den omtalade dimman i Oberhof gjorde skyttet under söndagens VM-jaktstart till en rejäl utmaning. Här berättar den svenske skyttetränaren Jean-Marc Chabloz om utmaningen med dimman; om hur de tuffa banorna påverkar skyttet och om att träffa en golfboll på 50 meters håll.

VM i skidskytte i tyska Oberhof har kommit knappt halvvägs. För svensk del har det bjudits på såväl pangprestationer som bommade medaljmöjligheter.

Skidskytte är som bekant en komplex sport. 

Oberhof i mellersta Tyskland är dessutom känt för dels sina tuffa banor, men kanske allra främst för det lynniga vädret. Och dessa i kombination skapar utmaningar för skidskyttarna:

— Det råder inget snack om att banorna i Oberhof är tuffa. De tuffa klättringarna sliter på benen, men det är också en lång raka in mot skyttet och det kan påverka framför allt i det stående skyttet. Men den största utmaningen skulle jag säga är vädret, säger den svenske skyttetränaren Jean-Marc Chabloz när vi träffar honom i Östersund dagarna innan det svenska laget åkte till VM.

Hur tränar ni på att skjuta i dimma?
— Det finns några saker vi kan göra. När det är dimma är det ju sikten, eller bristen på det, som är utmaningen. Då kan vi öppna upp och sätta på ett större ringkorn för att kunna se så mycket som möjligt. Det handlar om att släppa in så mycket ljus som det går. Och generellt kan vi säga att vi simulerar allt på hemmaplan, bortsett då från publiken. Men vi kör med musik på vallen, inskjutningstider; fasta starttider och interna tävlingar. Allt för att det ska bli så tävlingslikt som möjligt.

Går det att skapa samma nerv på träning som inför ett avgörande skytte på ett mästerskapslopp?
— Jag vet att Elvira (Öberg) var mer nervös när hon sköt för ett personligt rekord i precisionsskytte i hallen i Östersund än vad hon var när hon sköt om OS-guldet. Då tycker jag att vi kommit långt i att simulera det tävlingsspecifika, ler Chabloz.

Har de svenska åkarna olika skjutteknik?
— Ja, där finns väldigt stora skillnader. Detta dels i hur man ligger eller står. Men också i andningen, för den styr väldigt mycket. Skjuter du exempelvis på in- eller utandning. Och även hur många andetag de tar mellan skotten varierar. Elvira andas två gånger mellan varje skott. Hanna andas en gång, men på hög höjd, där det är glesare mellan syremolekylerna, två gånger.

Hur hög puls har åkarna när de kommer in för att skjuta?
— Det är väldigt varierande. Men pulsen är egentligen inte den avgörande faktorn där; det handlar om att hitta balansen i andningen. Generellt skulle jag säga att de har 90-95 procent av maxpuls när de kommer till mattan. Och väl där ska du vara klar att skjuta. I träningen lägger vi väldigt mycket jobb på det vi kallar för fas 1; alltså förberedelserna inför vi kommer fram till mattan. Detta är delen från att du börjar din skjutprocess. Var det är är olika från åkare till åkare. Någon vill börja redan när de kommer in på stadion; någon annan klart senare, säger Chabloz.

Hur kommer det sig att det generellt sett går snabbare att skjuta stående än liggande?
— Där handlar det främst om förberedelsetiden. I stående kan du ju i princip släppa stavarna och sen börja skjuta. I liggande måste du lägga dig på mattan och ”kroka i”. Den processen tar ungefär tre sekunder. Sen skulle jag säga att liggskyttet är lite känsligare än stående. I liggande är det finlir; det du ska träffa är lite större än en golfboll; och detta på 50 meters avstånd. I stående finns det lite mer marginaler, säger den svenske skyttetränaren.

När under en tävling får de aktiva besked om hur deras träffbild ser ut?
— Då tar vi en bild på vallen som vi skickar till Johannes (chefstränare Lukas) ute på banan, han visar åkarna och då bedömer de själva om de vill skruva på siktet. Och många gånger känner de om det kan ha varit vinden som påverkar eller om det var ett dåligt skott som gjorde att de missade, säger Chabloz.

Under tisdagen och onsdagen är det distanslopp som väntar och då blir skyttet om möjligt än mer avgörande, detta då varje missat skott innebär en minuts tidstillägg.