Inför årets skidsäsong har Anna Dyvik gjort sig av med tränarna, gått ner i träningsmängd och slutat skriva träningsdagbok. Istället har hon lyssnat på kropp och själ och gjort det som kändes rätt. Ni som såg torsdagens sprint vet resultatet, hur det går i vinter får framtiden utvisa men oavsett är satsningen uppfriskande och inspirerande.

Anna Dyvik med sin hund Stella. FOTO: Adam Karls Johansson

av Adam Karls Johansson

Få saker gjorde mig så glad under Gällivarepremiären som Anna Dyviks insats i sprinten. Dels handlar det om min lokalpatriotiska sida, både jag och Anna är från Dalarna och har gått skidgymnasiet i Mora. Men framför allt blir jag glad för hennes framgångar eftersom att hon inför årets säsong valt att gå en helt annan väg än sina landslagskollegor.

Jag har följt Annas resa som skidåkare sedan hon var en bångstyrig 16-åring på ett skidläger i Bruksvallarna. Redan då var hon dålig på att lyssna på auktoriteter, detsamma gäller dryga tio år senare. Inför årets säsong har hon fimpat tränarna och kör sitt eget upplägg tillsammans med bland annat sambon Gustav Eriksson och hunden Stella.

Ett upplägg långt ifrån tränarnas bojor. Kanske tycker du att det låter korkat? För vissa är det också korkat att inte ha ett upplägg med en tränare. Men med tanke på hur många som år efter år blir övertränade i landslagets verksamhet och på skidgymnasierna borde fler lyssna mer på kroppens signaler.

Listan på skidåkare som velat dra i handbromsen för att belastningen varit för hög kan göras lång. Tränare som pushar aktiva att gå emot sin känsla vittnar om att något inte står rätt till.

Något som både Lovisa Modig och min bror Emil Johansson berättat om, Emil uttryckte det så här i Expressen när han avslutade sin karriär:
– Redan på skidgymnasiet fick jag höra att jag var slö bara för att jag trodde på ett annat upplägg. Det var nästan som att man skulle lära sig att inte lyssna på sin kropp – och den mentaliteten återspeglas i många verksamheter inom svenska skidförbundet, tycker jag.

Skidåkning är till skillnad från fotboll och hockey en individuell idrott men trots det verkar det som att allt för många ska stöpas i samma form när det vore möjligt att hitta individuella upplägg. Jag minns ett tillfälle när en tränare sa till mig, “Tänk om du hade kunnat göra som Hellner, vad bra du hade blivit”. Grejen är den att hade jag gjort som Hellner hade jag gått sönder både fysiskt och psykiskt.

Inför gårdagens premiär hade jag mina tvivel på Anna Dyvik. När jag dessutom fick höra att hon inte längre skriver träningsdagbok tvivlade jag extra mycket.

En premiär säger inte allt om hur resten av säsongen kommer att gå, men Anna Dyviks insats tyder på att upplägget utan tränare funkat för henne.

Jag säger inte att alla skidåkare nu ska köra sitt eget upplägg men jag tror i regel att skidåkare, både juniorer och seniorer måste bli bättre på att lyssna på sina kroppar.

Med det sagt, jag tycker inte att tränaryrket ska avskaffas. Vissa har enorm nytta av en tränare och skulle inte uppnått sina mål utan han eller hon, oftast en han men det är en helt annan diskussion.

Men bara för att något fungerar bra för Kalla och Hellner betyder det inte per automatik att Dyvik bör gå i samma fotspår. Därför tycker jag det känns extra inspirerande och roligt att just Anna Dyvik vann premiären, en skidåkare som valt att gå sin egen väg utanför landslagets träningsupplägg!

Anna Dyvik under fredagens kvartsfinal med schweiziskan Laurien van der Graaff i ryggen. FOTO: Simon Hastegård/Bildbyrån.