På 80-talet dominerade de svenska herrarna längdskidåkningen med Gunde Svahn och Thomas Wassberg i spetsen. Men så kom 90-talet och norrmännen tog över dominansen. En av dem som var central under den här perioden var Vegard Ulvang och i senaste avsnittet av podcasten Ski(d)nytt berättar han om hur det gick till när den norska dominansen startade.

I senaste avsnittet av podcasten Ski(d)nytt med Elin & Øyvind berättar Vegard Ulvang om hur det gick till när den norska dominansen startade på 90-talet.

Ulvang pekar ut flera faktorer som avgörande för varför förändringen skedde. Han pekar på den systematiska höghöjdträning som det norska laget började med, Sovjetunionens fall och inte minst stenslipning av skidor.

Bara veckor innan världscupstarten 1989/90 i Salt Lake City gjorde det norska laget en viktig upptäckt, och allt hände av misstag.

– Det var vid ett testlopp när det var fallande nysnö och noll grader och Björn Dählie var inte alltid lika fokuserad. Han tog fel skidpar innan start och vann testloppet med två minuter och ingen fattade någonting. Sedan gick vi ut efteråt och testade skidorna och upptäckte att det var en enorm skillnad, säger Ulvang i Ski(d)nytt.

Stenslipning av skidor var inget nytt, men ingen hade ännu insett hur effektivt det kunde vara under vissa förutsättningar menar Ulvang.

– Det ska sägas att vi hade skidor som varit stenslipade från fabrikerna tidigare, men alla tog bort den. Man sicklade bort strukturen och använde manuell struktur, det var det som gällde. Men vi hade några klassiska skidor med stenslipning som vi testade när vi kom till världscupstarten i Salt Lake City, 14 dagar efter testloppet. I klisterföre där borta använde vi stenslipade skidor och Björn Dählie tog sin första världscupseger.

När vallateamet såg resultatet började bollen rulla.

– När vi kom hem slipade vi upp många par och började testa väldigt systematiskt. Efter det loppet i Salt Lake City 1989 åkte jag aldrig ett lopp utan stenslipade skidor.

Insåg ni att ni hade fått en fördel?
– Ja, vi var medvetna om att det här var speciellt och vi gjorde vad vi kunde för att andra inte skulle veta någonting. De olika skidmärkena var intresserade av att ta reda på det, men det fanns alltid en norrman i målområdet som tog skidorna vi åkt på så fort som möjligt efter målgång för att hindra någon från att titta på skidorna.

– Det är klart att skillnaderna inte var så stora i alla fören men ju fuktigare det var desto större fördel, säger Ulvang i podden.

I över tre år lyckades det norska laget hålla tätt.

– Vi lyckades hålla hemligheten ett tag. Från december 1989 fram till VM i Falun 1993 var vi mer eller mindre ensamma om den tekniken. Många hade en misstanke om vad det var, men alla var så inrotade i det gamla sättet att behandla skidorna med manuella struktureringsverktyg, så det tog ett tag innan de andra kom på det.

– Torgny Mogren var en mycket bra skidåkare på den tiden men under femmilen i Albertville med fuktig snö hade vi ett så bra glid att det nästan var pinsamt, avslutar Ulvang.

Du kan lyssna på hela podden med Vegard Ulvang här: