Med bara en natt kvar på Hilton i Whistler kan man väl säga att den här trippen på andra sidan Atlanten börjar lida mot sitt slut. Mycket har vi hunnit med, mycket har vi lärt och fulla med tankar och funderingar inför det kommande OS kommer vi hem. Men jag börjar väl från början.

Efter att vi på olika sätt tagit oss ned till Stockholm, checkade vi in på IBIS för att tillbringa natten där då planet mot Vancouver via London gick tidigt på morgonen den 22 april. Efter en god natts sömn och med fyllda magar, lite pirriga av förväntan, intog vi Arlanda. Utan missöden hoppade vi på planet mot London. I London hann vi få i oss lite ”Ribbs” på ett steakhouse, innan någon klok figur tog och kollade på tv-skärmen med avgångar. Där stod det plötsligt ”Gate closed”! What?! Oh no! Med nöd och näppe klarade vi oss utan att ta en springnota, även om det nog var det närmaste man kan komma en springnota utan att det är det, och rusade mot gaten! Där stod flygplanspersonalen och tog emot oss.. Vi kom på planet och var så på väg mot Vancouver! Ska dock tilläggas att under denna trip hade vi med Mr Fotograf och Mr Reporter från SVT som gjorde att flygbolaget var extra hjälpsamma mot oss (ville säkerligen ha lite gratis reklam) och jag tror att det räddades oss denna gång! =)

Väl framme i Vancouver hoppade vi på bussen som skulle ta oss till Vancouver Islands och Mount Washington där vi skulle tillbringa de första fyra dagarna. Vi åkte färja över till Vancouver Islands och fortsatte upp mot bergen. Snacka om att vi var förvånade när det var rena rama junivärme där vi gick i land, hur skulle detta sluta? Var fanns snön? Upp efter en brant väg som bara fortsatte upp och upp började vi dock närma oss snön. Topparna vi såg runt omkring oss var snötäckta och i skuggan låg det fortfarande snö på backen. Plötsligt såg vi något svart svischa förbi oss… What? Jo, det var en longboardåkare med följebil som åkte rätt ned efter vägen, hastighet? Ingen aning, men tillräckligt fort för att inte ett ben skulle vara helt om det råkade vara en sten i vägen! Vi tänkte: ”vad har vi nu hamnat på för ställe?”

Efter ca 10 km åkning kom vi upp till en dal, fylld av gigantiska hus och lägenhetskomplex: ”Welcome to Mount Washington”, och där stod Pelle Kock och väntade på oss med sin fantastiska mat! I Mount Washington njöt vi av Pelle Kocks mat och åkte på skaren hela förmiddagarna. Eftersom Emil och Robin var de enda pojkarna med så här inledningsvis, så gjorde de lite egna turer. Några av oss tjejer försökte hänga på på något pass, men efter att ha sett Robin hoppa rätt in i en hög med timmer på ett hygge, valde vi att låta dem sköta sig själva. Då de dröjde lite väl länge innan de kom hem sista dagen, hann vi bli lite fundersamma. Efter en stund kom de inramlade, den ene med blödande huvud och den andre mer eller mindre stapplande, totalt tom på näring! De hade åkt lite vilse, åkt upp på någon topp och åkt in i ett träd på vägen ned.. De trodde båda att de var vilse i bergen och aldrig skulle hitta hem igen! Ska väl kanske också nämna att vi såg svartbjörn där på ön, vilket verkade vara ganska ovanligt just där, denna årstid, till skillnad mot Whistler, men det berättar jag mer om strax…

Efter några fantastiska dagar på Mount Washington (där vi ska ha pre-camp inför OS) åkte vi vidare mot Whistler. I Whistler blev vi välkomnade av Tim, en pratglad och otroligt vänlig kanadensare, som jobbar på hotell Hilton där vi skulle bo. Tim och hans svenska flickvän Maria var också våra guider när vi en eftermiddag bestämde oss för att åka alpint i det gigantiska bergsmassivet med över 200 nedfarter. Utan dem skulle vi ha åkt bort oss direkt, nu tappade vi bara bort coach Jocke som fick göra en egen tripp i systemet.

Det var helt fantastiskt, vilka vyer och vilka backar! Aldrig har det varit så roligt att åka alpint, det tyckte nog hela gruppen. Och inte nog med att Tom och Maria guidade oss där, på kvällen fixade de så att vi fick äta hummer (!) i restaurangen, många av oss hade aldrig gjort det förut så det blev en upplevelse det med. Vi åkte inte bara alpint och åt hummer i Whistler, vi hann även med att shoppa en del i alla häftiga affärer… Ja, just ja, och sen åkte vi OS-banorna! =)

Skämt åsido, självfallet låg huvudfokus på att testa banorna inför OS, och som vi gjorde det. Alla (förutom Jesper som tillbringade mest tid på rummet) hann med att ge järnet på banorna för att få en känsla av hur det kan kännas att tävla där. Det känns tryggt att vi nu har en bild med oss hem, som vi kan plocka fram i vår, sommar och höst för att motivera oss mot det som komma skall.

Och sen var det där det med björnarna ja. I Whistler fanns det gott om dem, så gott om dem att Britta och Anna Olsson sprang rätt in i två stycken när de var ute och löpte kring golfbanan som låg nere i Whistler. Med något förhöjd puls tog de sig sakta ifrån dem, tills de insåg att de hamnat på en återvändsgränd och fick lov att passera dem igen. Då var inte pulsen bara lite förhöjd längre. Med Anna tryckt bakom ryggen tog Britta täten och de avlägsnade sig på bästa möjliga sätt. Bakom sig ställde sig den ena björnen på bakbenen och spanade efter dem. Nu räcker det med björnar, tänkte de båda, och tackade artigt men bestämt nej till att följa med ut efter middagen och kika efter björnar. Nu hade alla sett en björn, förutom Emil, som trots gedigna kvällsspaningar och sightsing i området inte lyckades se en enda björn under hela trippen! Robin var rätt nöjd med att vara den enda av dem två som sett en.

Så efter 10 fullspäckade dagar vänder vi åter hem mot Sverige, fyllda med tankar och idéer och bilder från en inspirerande resa! Nu kommer träningen kännas lite lättare, när vi alla har en bild av OS-banorna att ta fram i lätta och tunga perioder!