Har är ett nytt kapitel om sagan Anna Hansson, född i Köping och sedan länge Orsabo och dalkulla av ohejdad vana.
Igår kom hon hem till byn, glad som en spelman som vanligt. Turnén i Davos (skrällfemma på 10 km klassiskt), påföljande läger i alplandskapet och ryssresan till Rybinsk (15:e) hade nått ”the end”.

Hon kikade ut genom bilens vindruta, log och njöt i fulla drag:
– Känslan av att komma hem till Dalarna var så underbar, så härlig. Vinter, snö och min hemmiljö med allt vad det innebär för mig. Jag älskar Dalarna, Orsa och allt häromkring. Det är så skönt, så stärkande för själen att få vara hemma i Orsa.

Anna Hansson beskriver målande hur hon kom hem, slängde bagaget i sitt flickrum, drog på sig träningskläderna och åkte upp till Grönklitt för att träna.

– Jag liksom svävade fram och bara njöt, varenda stavtag, av ett Dalarna i vinterskrud. Orsa, snötyngda träd, och skidåkningen när den är som bäst. Jag behövde andas ut, smälta det som hänt och vara ett med naturen, liksom.

Lugna, coola Anna Hansson hann inte mer än hem förrän föräldrarna sa att Anna skulle på ett elitmöte i Mora med skidklubben.

– Ok, tänkte jag och tog en snabbdusch och rev på mig klädpaltorna i hundranittio, typ. Brorsan Björn skulle följa med och han var ovanligt snyggt klädd och jag tänkte att det var värst vad han stischat upp sig. Han vilseledde mig  totalt på resan till Mora och lade ut än det ena och än det andra villospåret. Hur lång tid tar mötet? Hur länge måste jag vänta på dig syrran? Varför är jag överhuvudtaget med här? Jag anade ingenting.

Vad hände?
– När vi kom in till Mora lyste marschallerna och vid Vasaloppets hus var det massor av folk och full uppställning. Då förstod jag, herregud, det är mig dom ska uppvakta. Det hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat drömma om. Att bli föremål för uppvaktning, alltså. Jag fick nypa mig i armen. Det är sant! Det är jag, det är för det jag gjort i skidspåren de senaste veckorna.

Berätta mer!
– I Vasaloppets hus hade skidklubben och personal från Vasaloppet samlats och där stod långloppsdrottningen  Elin Ek och Martin Johansson (VM-bronsmedaljör i orientering i höst) tillsammans med många andra och IFK Mora SK:s ordförande Jan Wiklund och sportchefen Johan Trygg. Gud, vilken upplevelse! När jag sett på tv då andra blivit uppvaktade har jag tänkt att det måste kännas fantastiskt att få den uppskattningen, som människa och idrottare. Att man kunnat beröra människor så att dom vill ge så mycket tillbaka…

Ja, men Anna! Du har ju gett så mycket av dig själv. Din positiva attityd, ditt sätt att vara och framför allt din förmåga att åka skidor snabbt i kamp mot världseliten. Du är en förebild?
– Jag har inte fattat det, jag har inte det. Allt går så fort. Men när mamma och pappa visade tidningsurklippen förstod jag lite. Och jag tänkte lite på det i ensamheten uppe i Grönklitt-skogen också, att jag faktiskt åkt jädrigt bra, att jag kommit femma i världscupen och gjort flera bra lopp som överrskat både mig och omgivningen.

Hur var det annars i Mora?
– Jodu, från Vasaloppets hus fördes jag vidare till Mora ishall där Mora IK och Timrå IK skulle lira hockey. En minut innan nedsläpp kallades jag och Jan Wiklund in på isen. Jag fick motta publikens jubel och allt var bara så overkligt. Så sanslöst overkligt.

Vad kände du?
– Innan jag gick ut var jag himla nervös, alltså. Och när jag kom ut på isen var jag också nervös när jag såg mig omkring och upptäcka den tusenhövdade publiken. Jag trodde jag kunde gömma mig bakom de bredaxlade  spelarna i Mora, som jag känner rätt bra. Men dom gled åt sidan. Som tur var satte man strålkastarljuset i nyllet på mig och då blev jag förblindad. Såg nästan ingenting och nervositeten försvann. Jag var förblindad och fick en stor blombukett och det var en fantastisk kväll.

Nu får du vänja dig med lite uppståndelse, Anna!
– Jag satt med mamma och pappa och kollade på video från syrrans solosånguppvisning när SVT sände luciafirandet från Mora och kollade även in mina lopp från Davos och Rybinsk. Det är knappt jag tror det är sant, jag är ju bara Anna Hansson från Orsa och så går det så bra och folk vill hylla mig. Men jag fortsätter att vara mig själv och jag ska ge järnet i Tour de Ski också!

Hur firar du julen?
– Lugnt och stilla med familjen i Orsa. Jag ska träna på Grönklitt och bara äta gott och umgås med mina nära och kära. Jag känner att jag behöver dra i handbromsen nu, jag behöver landa. Det har liksom bara burit iväg…

Gör ni nåt speciellt på julafton?
– Nja, vi umgås och har trevligt och så läser vi på förmiddagen. Tomten brukar lägga en julklapp under granen på morgonen och i den är det en bok. Och den ska jag läsa i lugn och ro och bara mysa till julstämningen i Orsa och Dalarna.

Vad tror du det blir för bok i år?
– Ingen aning, faktiskt?

Sagan om Anna Hansson från Orsa, kanske?
– Ja, ja (skratt), tänk om det blir det!  Allt kan tydligen hända!

Anna Hanssons bilder från Davos och Rybinsk