Det var efter ett rullskidspass hemma i Östersund som olycka var ute för en månad sedan.
– Jag var lite ouppmärksam och plötsligt körde jag på en sten i vägen. Jag föll handlöst, utan att kunna ta för med handen. Det var faktisk otroligt att jag inte bröt nyckelbenet, säger Mathias, som grejade av att resa sig och få hjälp.
– Som tur var träffade jag Ida Olsson, som hjälpte mig, annars hade jag nog svimmat där. Jag försökte gå hem till Anders Södergren, men där var det ingen hemma.
Så småningom kom Mathias till sjukhuset i Östersund och där konstaterades att armen och axeln var skadad i fallet.

Som ett ägg
– Senor och muskelfästen var rivit av och än i dag har jag ingen känsel i den stora deltamuskeln som går upp på baksidan axeln och armen, säger Mathias och visar hur muskeln känns ”som ett ägg”.
– Den andra sidan är ju muskeln helt hård, här är det mjukt och inget reagerar när jag försöker använda den.
Mathias är ändå optimist och hoppas att det ska bli helt bra igen.
– Ja, det har blivit mycket bättre bara på fyra veckor, men det är klart att det är osäkert att inte riktigt veta om det blir bra eller inte.

Tränar för fullt
Idag tränar Mathias för fullt igen och målet är fortfarande OS i Vancouver. Vi träffar honom i skidtunneln i Torsby, där han snart hoppas kunna öppna hotelldelen som han äger tillsammans med brorsan Thobias och John Vikman.
– Jag åker skidor och tränar det jag kan, men det är inte allt jag grejar att göra.
Samtidigt är det första året utan en plats i landslaget och mycket har ändrat sig för vår längdveteran, som trots allt har grejat sig bra efter olyckan.
– Ja, det kunde ha gått värre och jag är glad för att jag nu är i träningen igen. Som sagt kunde jag ha varit sjukskriven i ett halvår utan att läkarna skulle kunna säga hur det blir med min arm och axel i framtiden, säger Mathias Fredriksson.