Förra säsongen var den första där Daniel på allvar markerade sig i landslaget och i världscupen.
Men det fattades lite för att nå den absoluta eliten och många grinade illa när han fick startsträckan i VM-stafetten i Liberec.
Och när sedan Daniel mislyckades var det väldigt många som var snabba med att säga ”vad var det jag sa…?”
Många skulle knäckas av en sådan upplevelse. Men Daniel Rickardsson gick styrkad ur VM i Liberec trots missen och kom till den här säsongen betydligt starkare än någonsin tidigare. Dessutom var den klassiske specialisten plötsligt också ett namn i fristilen.

Aldrig nervös
– Jag var aldrig riktigt nervös före eller under loppet, det blev jag först när Marcus var ute på slutsträckan, sade Rickardsson, 27, efter OS-stafetten.
Och han hade kört den tusentals gånger tidigare i skallen. Han visste exakt vad han skulle göra.
Det imponerande är att han gjorde just det han skulle hela vägen.
Öppnade lite försiktigt, kände på konkurrenterna. Placerade sig riktigt hela vägen och var på rätt plats när tåget gick på slutvarvet.
Det var mycket tydligt att se att Daniel åkte med ett betydligt större självförtroende än vad han gjorde vid VM-stafetten ett år tidigare.

Touren ändrade allt
Troligen var det segern på 15 kilometer klassisk i Toblach-Dobbiaco under Tour de Ski som ändrade allt. Plötsligt fick Daniel Rickardsson ett kvitto på att han kan slå vem som helst. Han duellerade med Lukas Bauer och gick segrande ur striden.
Även på de andra sträckorna hängde han bra med och därför var det ingen stor sensationen att han följde upp stafettguldet med en urstark 7:e plats på den avslutande femmilen.
Där var han hela tiden med i tätklungan och med ytterligare några år på nacken kan mycket väl Daniel vinna en sådan tävling.
Då har han tagit ett långt steg från att inte ens vara säker på en plats i förstauppställningen till Huidksvalls IF i SM-stafetten…